Dagens Nyheter – 10 november 1874, sida 1

57 och med arabiska poeter skulle kunnat göra öfver hennes person; man kan knappt tänka rig några jemförelser, som hon ej tålde; hos henne funnos alia de skönheter förenade, för hvilka man söker uttryck i språket, då: man talar om rosornas färgprakt, om desvällande drufvornas glöd, om öfvermenskligt behag och om gudomlig värdighet. Likssom man hos den unge ziguenerskan, som med en naiv beundran såg henne nalkar, kunde förmärka en blandsning af den arabiska och den spanska racen, bkeså fann man hos donna Fior icke allienast typen af två ståtliga racer, utan ock, hvad ännu mera: var, en temiigen fullständig sammanfattning af det renaste och: företrädesvis utmärkande -kos dessa. två racer. Barnet af Mexiko och Spanien hade denna vackra, dunkla hy, dessa förtjusande-armar, dessas små charmanta händer och dessa förunderligt täcka fötter, som utgöra andilusiskornar mest i ögonen fallande behag, och på samma gång dessa mörka penslade ögonbryn, dessa bliztrande ögon, detta långa; släpande hår, denna smidiga växt, hvaröf? ver indienskap, solens dottar, med skäl kan vara giolt. Hvad hennes drägt beträffar, syntes den vara enkom vald för att låta den sköna flickans yppiga former och fogra eniete framträda i all sin hänförandea glans Hon bar en gkiftande sidenklädning, som företedde än DEN FÖRLORADE SONEN. s