Dagens Nyheter – 10 november 1874, sida 1

den unga flicka, som kallat henne sin vän, och mumiande med låg röst slutorden i den visa, hon nyss sjungit: Farväl, du som reser, farväl! Och anbefall Herren din själ! Hon fortfar att so efter karavsnen med en allt synbarare och alltmera tillvåxande oro, till dess att hela sällskapet, såväl det förnäma heorrskapet sjelft kom dess betjenter, försvunnit bakom den lilla kulle, gom begränsade synkretsen. Då, när bon icke längre kunde ge dem, lutade hon gig ned och lyssnade. Fem minater förgingo sålunda, under hvilka ziguenerskans läppar helt mekaniskt upprepade dessa gamma ord: Farväl, du som reser, farväl! Och anbefall Herren din själ! Plötsligt hördes flora skott omedelbart efter hvarandra dåna; ljudeliga hotelser och rop af smärta nådde lyssnerskans öron. Derpå blef en af do två tjenare, som utgjort eftertruppen, syniig på höjden af kullen, blödande ur ett sår i axeln Snarare liggande än sittande på bästen, i hviilkons sidor han häftigt stötte sins sporrar, passerade han som en blixt förbi den unga flickan, i det han ropade: — Hjelp! bjoe:p! man mördår osa! Ziguenerskan gvarstod ett ögonblick, likasom obeslutsam hvad hon sku!le företaga sig.