Dagens Nyheter – 7 november 1874, sida 2

ningom förjagades; slutligen gaf han med en nick tillkänna sitt bifall, och han sade, höjande rösten: — Nå välan, må det ske såsom vår kära Isabelia önskar! Alla bröst, som varit beklämda under den långvariga väntan, hvilken föregålt detta utslag, vidgades hastigt; och tillfredsställelsen sökte sig uttryck i en suck. — Stig till häst, unge man, fortfor Ferdinand, och skynda er bort för att säga denne envise goenuesare, att det väl blir nödvändigt att konungarne vika för honom, eftersom han icke vill vika för konungarne. — Således, min drottning?... frågade don Inigo, som ville ha icke allenast konungens, utan äfven drottningens bifall. -— Vi semtycka till allt, sade Isabella; er vän Columbus kan återkomma, utan att behöfva frukis att han här skall möta några några nya svårigheter. — 0! det är då sannt, min drottning! Mina öron ha väl icko bedregit mig? utropade don Inigo. — Här har ni min band till bekräftelse på hvad jag sagt, svarade Isabella. Den unge mannen ky:ste vördnadsfult den kungliga handen, hvarefter han skyndsamt begaf sig ut ur rummet, ropande redan innan hen huwvnit tilisluta dörren; — Min häst! min häst!