Dagens Nyheter – 7 november 1874, sida 2

RÄTTEG.och POLISNYHETER. De s. k. Gotlandstjufvarnes gripande. Detektiva polisen i Stockholm lyckades förliden torsdag gripa två farliga missdådare, hvilka i flera orter föröfvat stölder och kanhända ännu svårare brott. Gripandet var iörenadt med fara för polispersonalen och den förtjenar erkännande från allmänhetens sida. Vi meddela nu en berättelse om tjufvarne och om deras fångande. Från konungens befallningshafvande å Gotland hade redan för längre tid tillbaka ankommit uppmaning såväl till polisen här som i några andra af Sveriges större städer att efterspana de brottslingar, som å Gotland begått åtskilliga stölder. Deras signalement uppgafs så godt sig göra lät. En tid derefter uppträdde i Norrköping ett par personer, om hvilka man hade anledning tro att de just vore de eftersökta tjufvarne. De försvunno dock snart derifrån och sluppo för denna gång undan rättvisans hand. Enligt de beskrifningar man om personerna erhöll från Norrköping ansåg sig polisen härstädes böra ha skäl antaga, att brottslingarne voro ett par sällar, bekanta som tvenne af Stockholms djerfvaste tjufvar, nemligen förre artilleristen Gustaf Adolf Eriksson Hjert och förre mureriarbetaren Konrad Pettersson Lundqvist Tector. Snart trodde man sig veta att de befunno sig i hufvudstaden. Man hade till en början stor svårighet att få reda på stället der de uppehöllo sig. I tisdags hade man dock fått spaning på att de bodde. i huset nr 27 Norrlandsgatan: Polisen anlände till stället kl. 1,6 om eftermiddagen; de hade begifvit sig derifrån kl. 5. Dagen derefter, eller i onsdägs, hade polisen fått reda på att två personer med deras. utseende bodde i ett hotell för resande, nr 20 Norra Smedjegatan. När polisen kom dit, hade de kort förat lemnat stället. Bevakning utsattes nu vid ångbåtar som skulle afgå och vid skjutsinrättningarne i hufvudstaden. På det ställe å Norrlandsgatan, der de förut bott, vaktades hela natten, emedan de i bref underrättat att de skulle komma dit. De kommo dock ej. Med morgonsnälltåget i torsdags följde två konstaplar. Öfverkonstapeln Öberg hade förut till fots begifvit sig till: Liljeholmens jernvägsstation. Man ansåg nemligen för möjligt att brottslingarne derifrån skulle medfölja tåget. En god stund, innan snälltåget anlände till Liljeholmen hade stationsbetjeningen fästat sin uppmärksamhet på två personer, som sutto i väntsalen, antagligen för att medfölja tåget. När öfverkonstapel Öberg anlände till Liljeholmen, såg han i väntsalen endast en person. Han trodde sig i denne igenkänna ,Hjert. Tector hade troligtvis vid detta tillftälle begifvit sig ut åt motsatta sidan, emedan han ej syntes till. Hjert, hvilken märkte hvarom frågan var, rusade ut på perrongen. I detsamma anlände snälltåget med de två detektiva konstaplarne. Deras namn: äro Risberg och Grundström. Ofverkonstapeln ropade: tag fast tjufven! Konstaplarne sprungo härvid ur vagnen, höjande samma rop. Nu vidtog en hetsjagt af vildaste slag. Hjert hade nemligen allt hvad hans krafter förmådde börjat springa utåt banan invid bergväggen. Hack i häl efter honom följde Risberg, så Grundström och derefter öfverkonstapel Öberg, som är en äldre man. De närmade sig honom alltmer. Kommen midt framför Nybohofs egendom, knappa tio minuters väg från Liljeholmen, grep Hjert fatt i en sten uti en inhägnad. Han slungade stenen mot Risbergs hufvud. På samma gång upptog han en knif. Kom mig ej nära, ropade han, ty då sticker jag knifven genom dig. Risberg, obeväpnad som han var, vågade till en början ej närma sig honom, utan föredrog att, äfven han, kasta sten mot Hjert, Nu ankom Grundström. Han ryckte af sig öfverrocken, kastade den öfver hufvudet och rusade så blindt mot Hjert. Knifven genomträngde rocken och gaf Grundström enskåra i pannan. I samma ögonblick var Risberg äfven framme. Han slungade en sten, hvilken träffade Hjert ipannan, så att han föll till marked. Nu var han öftvermannad. I hans fickor anträffades en ända till mynningen laddad pistol, ytterligare en knif samt — en mindre strut med arsenik. Tillfrågad hvarför han innehade gift, svarade Hjert att han hade för