Dagens Nyheter – 5 november 1874, sida 1

Vi skulle ytterligare kunna uppräkna en lång lista af fördelar, som städerna ega och landsbygden saknar, i afseende på det omedelbara begagnandet af en mängd centrala etablissementer till den intellektuella och materiella utvecklingens befrämjande — för att ej vidröra hela kapitlet angående den ojemförligt lättare bördan af alla skatter, som hvila på personer eller den personliga förbrukningen, i följd af den större förmögenhet, som, i förhållande till befolkningsnumerären, finnes samlad i städerna. Men vi vilja nu ej inlåta oss i dessa vidlyftiga frågor, utan blott erinra om den stora öfvervigt i representationsrätt, som städerna innehafva, då de tillåtas att sända tre riksdagsmän för samma invånareantal, för hvilket landsbygden blott sänder en. Fastän städerna blott inrymma en åttomdedel af rikets befolkning, få de likvisst sända 55 representanter, under det landsbygden blott sänder 139. Den ömtåliga frågan om berättigandet till denna så vigtiga företrädesrätt, har af landtmannapartiet ej ens med en halfdragen ande blifvit berörd. Ännu mindre kan man med fog beskylla detsamma för något slags fiendtlighet mot bildningen och upplysningen, mot vetenskaper och konster, för så vidt dessa kunna anses representerade företrädesvis i städerna. Tvärtom har partiet, under alla riksdagar efter representationsförändringen, till deras befrämjande städse beviljat anslag med en frikostighet, som man törhända i ett eller annat enskildt fall skulle kunnat anse något öfverdrifven, om man ej visste att partiet tagit för princip att i nämde hänseende icke pruta. När man sålunda ser, huruledes landtmannapartiet lemnat städerna i åtnjutande af of:an antydda företrädesrättigheter, kan med skäl ifrågasättas, huruvida städerna å sin sida ej vore skyldiga att visa landsbygden något mera försonlighet och tillmötesgående än hittills. ; Allt detta må hafva sin riktighet, invänder man, men städerna behöfva väl derföre ej gå in på något, som bestämdt skulle skada dem, och detta är just fallet med indelningsverkets och grundskatternasaflyftning! Låtom oss i korthet undersöka denna. fråga. I den skrifvelse, som 1873 års riksdag aflät till regeringen angående grundskatternas och indelningsverkets afskrifning, antog den att jernvägstrafikmedlen och skogsmedlen skulle bereda staten en årligen med 300,000 kronor förhöjd inkomst, hvarigenom den minskning i inkomst, som uppkomme genom afskrifning, skulle fyllas oeh efter hand uppgå till de behöfliga 10 millionerna. Derjemte antog den äfven en ökning på tullen, stämpelafgiften och bränving! skatten, som kunde begagnas till fyllande af oförutsedda utgifter, hvarförutan genom jernvägslånens slutliga amortering år 1898 omkring 2!, millioner skulle blifva disponibla. Härtill kommer y:terligare den ökade bevillning, som den oprivilegierade jorden måste åtaga sig, då nyssnämda skatter bortfalla, omkiing !, milliou. Inträffa under en tid af 30 ä 40 år dessa förutsättningar, hvarpå man, med blicken fästad på Sveriges hittillsvarande hastiga ekonomiska utveckling, näppeligen torde kunna tvifla, så kommer afskrifningen hvarken att förorsaka städernas invånare, ej heller någon annan samhällsklass, ett öres ökad beskattning. Men hvilken blir deremot den otvifvel: aktiga följden för landsbygden ochden jorådbrukande befolkningen, om ifrågavarande 0 TB AN