Dagens Nyheter – 5 november 1874, sida 1

Land och stad. Allt sedan landtmannapartiet vid 1871 års riksdag första gången på allvar ifrågasatte indelningsverkets och grundskatternas aflyftande, har man må ett visst håll gjort sig mycket besvär att utsprida den åsigten, att land och stad skulle hafva alldeles olika politiska intressen att bevaka, hvilka svårligen läto sig förena. Och som man härvid haft att förfoga öfver en icke ringa del af pressen, har denna mening blifvit spridd inom vidsträckta kretsar och på många håll öfvergått till en, såsom otvifvelaktig ansedd, troslära. Särdeles har detta varit fallet i städerna, och detta i så hög grad, att de ansett såsom en skyldighet, ja, nästan såsom en nödvändig följd af. sjelfuppehållelsedriften, avt till Andra kammaren sända riksdagsmän, som vore fiehdtligt sinnade mot landtmannapartiet. Följden har äfven blifvit, att stadsrepresentanterna med få undantag stått såsom en fast falang mot landsrepresentanterna och dessutom i de flesta frågor troget hjelpt Första kammaren att försvara de konseryativa intressena — hvilket väl dock ej alltid varit städernas mening. Med anledning af denna företeelse torde man emellertid kunna göra sig den frågan: Har verkligen landtmannapartiet visat sig så fiendtligt mot städerna, att nyssnämda åsigt, med deraf föranledda följder, är berättigad ?4 Att landtmannapartiet, efter upprepade bevis på ovänlighet, ändtligen uteslutit flertalet bland stadsrepresentanterna från de or dinarie utskotten; torde svårligen kunna läggas det till last: Man binder: ej gerna ris för egen rygg. Men har landtmannapartiet i öfrigt väckt några förslag eller försökt genomföra några åtgärder, som kunna vara skadliga för städerna? Vi hafva ej kunnat finna spår fill något dylikt. Och likväl skulle rikliga tillfällen härför erbjudit sig. Här finnes t. ex. en afgift på handel och sjöfart, som ytterst drabbar massan af konsumenter och som kallas för tolagsersättningen, hvilken uteslutande tillfaller stapelstäderna och af dem användes för kommunala behof. Den har under de senaste goda åren sannolikt uppgått till 11, å 2 millioner, hvaraf Stockholm erhållit sin dryga tredjedel och Göteborg föga mindre. Det skulle ej vara angenämt att mista denna inkomst, som gedan måste fylias medelst uttaxering. Ännu har likväl ej af landtmannapartiet något försök blifvit gjordt att beröfva städerna denna fördel. En annan skatt finnes, som kallas bränvinsförsäljningsafgiften, och hvilken egentligen utgör ett väl drygt tillskott af de fattigare klasserna, som förtära i detalj, utöfver bränvinsbränningsafgiften ochskyddstullen. Af densamma, som de senare åren uppgått till närmare 2 millioner, tillfaller städerna inemot två tredjedelar, hvilka det ej heller skulle vara angenämt att förlora. RA SSTTTTST SYTT ESP TT nn TK an Rs nt TER