Dagens Nyheter – 4 november 1874, sida 2

En tur i Vestra Göinge härad af Kristiahstads län. (Från en resande korrespondent till Dagens Nyheter) Att resa i Skåne i slutet af oktober månad betraktas af mången uppsvensk, som pröfvat derpå, föga bättre än ett syndastraff, det man underkastar sig blott derför att det är oundvikligt. Isynnerhet gäller detta om trakter, der ej jernvägen undanrödjer de värsta obehagen, och jag tillstår, att ifall jag vore en medlem af den allena saliggörande kyrkan, eller snarare om jag vore en af dess prester, skulle jag ålägga de hårdaste af mina biktbarn att under oktober och november månader färdas omkring i skjutskärra på de skånska slätterna och vallfärdas till dessa, genom jernvägarnes dragningskraft, halft bortglömda gästgifvaregårdar, der hållkarlens ben genom beständig hvila blifvit styfva och tröga och der gästgifvarens minne af brist på öfning har svårt att erinra sig hvar hållet är, och der den resende under flera timmar har frihet att välja mellan den unkna, instängda luften i salen och en kamp med blåsten på den uppblotta vägen der utanför. En storm har något storartadt med sig; det är en makt, för hvilken man högtidligt bugar sig, på samma gång man känner lust att mäta Bin egen kraft och sin vilja med den väldige, för hvilken det dock ej är någon skam att vika, fast man är en af skapelsens många herrar. Annorlunda är det med ett skånskt blåsväder; det är ett gäckande, ett hånande troll. Ljudiöst och osynligt far det öfver de kala fälten, springer fatt vandraren, rifver af honom hatten och ställer hans hår på ända; det ligger på lur vid hvarje gärdesgård, i hvarje dike och rusar häftigt fram då skjutskärran böres; det är en Ulspegel, mot hvilken det är föga ära att strida och som alltid har skrattarne på sin sida; ty en genompiskad menniska får alltid till på köpet en löjlig anstrykning, och hvem vill väl frivilligt utsätta sig för dylikt? Detta års oktober tyckes dock vilja försona oss med sin tillvaro och gälda gammal skuld, ty skönare än mången majströr den solsken och guld öfver jorden och löckar äfven den trögaste skåning ut till afskedsvisiter hos skogar och lundar. En sådan löffällning som i denna undersköna höst såg skåningen sällan, om ens någonsin; träden stå i sin fulla bladrikedom som öfvergjutna af flammande guld; sakta, som ville de dölja det för den lara, vårblå himmeln, sväfvar blad efter blad ned till jorden, naturen slumrar in som ett barn midt under lek, leende och full af frid. Så säga poeterna, hvilka sällan ega en tum jord; om man ej vill räkna blomkrukorna i deras fönster; men larndtmannen, som föga bryr sig om det fina i kråksången och ej vet af andr: höststämningar än dem, som till-äfventyrs-kalla-honom inför häradsrätten; skulle med glädje byta bort de blida dagarne mot en nätt vinter, då rågarne fingo hvila sig och då masken, som här och der i provinsen förorsakar skada, finge knäpp och landtmannen sjelf finge ro att något litet tänka på den stundande riksdagen och de angelägenheter, som ännu närmare föra kommunen; Bland de ting, som på flera trakter nära nog i främsta rummet taga allmogens intresse i anspråk är ngr att säga — folkhögskolan, som stark och lifskraftig växer upp på landsbygden, då deremot den enda manliga folkhögskola, som blifvit flyttad till stad, tyckes dragas med tvinsot. . Önnestads folkhögskola har jag under mina ströftåg i Skåne ofta hört hämnas som ett ställe, värdt att besökas af den, som utom sitt: egentliga yrke tabit sig före att studera det folk, bland hvilket han under månader vistas. . Alltså vek jag ön vacker dag af från statens jernväg vid Hessleholm in på Kristianstadsbanan och stannade till en början: vid Vinslöfs station eller rättare vid den några famnar derifrån belägna prostgården, ty denna prestgård, så hade det. blifvit. mig sagdt; var medelpunkten för både det kristliga och det politiska lif, som i så rikt mått skulle finnas i dessa bygder, der, en. prest öppet ådagalägger sina sympåtier för en fri kyrka och en fri stat. i Prosten, dr CO. A. Bergman, nu ett par och sjuttio år, uppväcker ännu föreställningen omen af kristendotbeng orädda förkämpar, hvilka, då de ej godvilligt släpptes fram, röjde sig en väg med svärdet, Ännu ljuder svärdsklang i den gamle kämpens röst, fastän den ej längre höres från predikstolen, och det ljöd som ett herrskarebud, då han med blixtrande ögon yttrade, till svar på en af mig gjord fråga: Inga dogmer i folkhögskolan! Bort med denna fåvitska strid om ting, om hvilka Per och Pål äldrig skola komma att bli liktänkande! Högekojans uppgift är att uppbygga kristusmenniskan inom oss, att i all kunskap; i naturvetenskapen som i historien, låta lärjungen skåda Guds storhet och kärlek; Så angefär talade denne pyest; det var uppfriskande, ord, och glad öch varm blef jag i hågen, då jag såg. ett; dussin yngTöm nea de: År när åå ad AR 3 Fäst dn ÅN uar SR