Dagens Nyheter – 4 november 1874, sida 2

man mig, vår prost har en missionsskola för ynglingar, gom sedan skola afgå, först till Johannelund och sedan till — Afrika. Och vi, som så väl behöfde missionärer i vårt eget land, missionärer, som talade just så, som prosten B. nyss talat till mig! — ——: Vinslöf är en af de platser, der årliga Straktatsmöten hållas, då stora skaror af folk, som benämna sig kristligt sinnade, samt en mängd af Evangeliska fosterlandsstiftelsens agenter och kolportörer strömma dit från alla håll. På ett par ställen i trakten hade man godheten antaga mig för en dylik agent, och då jag frågade, om några verkningar af dessa sammankomster förspordes, svarades: Ja, hos några arma stackare, men de festa taga utläggningarne med förstånd och bli bevarade från tungsinthet och olycka. Hjertat stelnar till is; vi äro nu komna derhän, att kärlekens och fridens höga läror tolkas så, att folket börjar anse dem lyckliga, som kunna undgå verkningarne af uttolkarnes predikniogar! Har roligionen blifvit ett plågoris, är utöfningen af den att anse Bom en smittosam själssjukdom, från hvilken endast starka andar kunna värja sig? Är det så, då skall frukten af detta slags andeliga arbete blifva, att folket mkall antingen kasta sig i den hemska fanatismens eller den icke mindre tröstlösa materialismens ärmar. Dock nej! Ännu är ljuset när oss, låtom oss vända våra blickar trösteliga dit, der det Jyser oförmörkadt af vidskepelsens och fanatismens tuvga dimmor! Låtom Oss se folket i dess förhållande till sina högskolor, och vi skola känna ogs som om vi från ett sjukrum plötsligt blifvit förflyttade till ett högt berg, kringfläktade af friska vindar, värmda af himlens sol och skådande långt, långt bort i Guds undersköna verld. Så åtminstone kände jag mig till sinnes, då jag inträdde i den proppfulla folkhögskolan i Önnestad, ehuru dess lokal är både trång och låg, och det synes genast, att man härvidlag tagit den lokal som stod alt få och att iden röjt sig väg mellan många hinder och svårigheter. Nu har denna ide slagit rot och fäste; några och 50 ynglingar afhörde med spänd uppmärksamhet de lärorika föredragen, och de temligt raskå och tydliga svaren på lärarens frågor visade hur långt en skicklig undervisare och flitiga lärjungar på en månad kunna hinna i de olika unskapsgrenar, som här behandlas. Skolan har ej så obetydlig materiel, deribland fysiska och kemiska insrument, hvilka sätta lärarne i stånd att åfkådliggöra undervisningen äfven i dessa ämnen, som kunna bli till så stor nytta för de blifvande jordbrukarne, och som de äfven med lif och lust studera. Vid de praktiska öfningarne, såsom skrifning, räkning och rättstafning, gjorde jag samma upptäckt som jag förr så ofta gjort såväl i våra högre skolor som i det dagliga lifvet, nemligen att folkskolorna i allmänhet ej kunnat uppfylla sitt ändamål att lägga en någorlunda fast grund i dessa första ämnen. Hvari felet ligger vet jag ej; om det finnes i den vanliga lexmetoden, som förhindrar en sjelfständig tankeutveckling, eller i någon outredd naturkraft, få andra afgöra, nog af, tankekraften är hos de flesta ynglingarne i folkhögskolorna så litet uppöfvad, att den enklaste hufvudräkning förorsakar dem det största bryderi, och huru föga gagn de ha af den vanliga räkningen med penna eller griffel, synes bland annat deraf, att lärjuna garne sällan kunna räkna ut ett exempel, om läraren sätter upp det annorlunda än gossen varit vån att se det uppsatt i folkskolan ; lika litet kan han reda sig om läraren; för att pröfva ynglingen, sätter upp ett tal oriktigt; lärjungen löljer maskinmessigt den en gång inpluggade regeln, utan att tillse om det är möjligt att tillämpa densamma. (Forts.)