Dagens Nyheter – 31 oktober 1874, sida 2

CBE TAC DUUTST I VICPPG , BUIR HUR Kalk förmoda af titeln, en öfversättning af Scribes allbekanta Ia Calomnie, ett af denne ut. märkte författares jemförelsevis svagare stycken. Hvarken denna spännande handlingsdigerhet som i Bertrand och Raton, denna med så mycken skalkaktighet och satir utvecklade intrig som i Kotteriernas makt, denna, osktadt kirurgiens inblandning, rörande innerlighet, som i Valentine eller dessa snillrika intrigers minor och motminor som i Ett glas vatten! Åskådaren hålles här i en pinsam stämning af att se förtalet på gammalt vanligt sätt ständigt tillväxa för att slutligen förstöra en älsklig flickas rykte, utan att något kan göras till hennes försvar förr än i sista ögonblicket; af att se alla personerna i pjesen endera neutrala eller defensiva, ty det är mindre hat till Cecile de I Mornas än kärlek till sqvaller som här verkar; och gutligen af att se offensiven intagas ef ej en menniska ef kött och blod, utan af den hundratungade Fama. Deraf detta plågande fäktande mot tomma rymden, dessa deklamationer mot, ej dårar, utan dårskaper. Dessutom saknar stycket en verkligt dramatisk konflikt; en sådan inträder väl, syskonkärlek mot kärlek till sanningen och henne, i fjerde akten, då den, geom egentligen utspridt den fula historien, sjelf är nära att brännas af röltens eld, men då såsom en Nemesis, hvilken makas undan, och ej såsom ett handlingarnes frö, hvilket också vore väl sent. Allt i detta stycke ligger således i den fint franska dialogen, men det är just en sådan som utgör de danska skådespelarnes svagaste sida. För öfrigt visade pjesens hela uppsättning en total brist på vana och erfarenhet i afseende på fransk komedi hos både regissör, dekoratör och instruktör. En Köpenhamnstidning klagade med skäl öfver den närgångna symmetrien hos möbelplaceringen i Tiderne skifte; liknade detta styckes salong en väl städad pigkammare, så hade dekoratören till den grad tagit resencentens anmärkningar ad notam, att rummen i Bagtalelse skarpt påminte om en husauktion. Vår stockholmska scen står i rumdekorering visserligen ej öfverdrifvet högt, men dock ojemförligt högre än den köpenhamnska. Vi vilja nu se på de spelande och börja artigtvis med damerna. Det är visstsant att älskvärdheten är kosmopolit, men som det är en skilnad mellan bodflickans supernaiva och verldsdamens medvetna förmåga att behaga, är det också en skilnad mellan dansk och fransk älskvärdhet. Fru Eckhardt briljerade med sina vackra ögon, gjorde ett och annat försök till en fransk gest, ja, hon tog till och med på sig en hygglig och modern klädning till fjerde akten, men allt detta oaktadt kunde hon mycket förr gått och gällt för en af Holbergs mer routinerade älskarinnor än för Seribeg koketta och eleganta Herminie. Hvad styckets ingenue angår, hade fröken Dehn tänkt sig detta parti så Holbergskt :som möjligt; man måste bli varm af så mycken oskuld, så mycket behag, men dessa egenskaper, alls icke omöjliga för vallflickan, åtminstone i den form de här framställdes, hade här knappt ett spår af fransk hållning, ännu mindre elegans. Toaletten — ett mixtum fixtum compositum af en svunnen tids styfkjolar och nutidens tuniquer, en coiffure af lockar, -valkar och nackkam, allt ordnadt på ett sätt, som kunnat förekräcka den minst nogräknade! Man kunde knappt tro sina ögon, då man såg dessa vidunderligt fula och underbart omoderna resultat af en mödists fantasi; till när man känner köpenhamnskornas ej ringa smak i toalettväg (?). Och hvad vi sagt om damerna gäller också, naturligtvis med små förändringar, äfven om herrarne. Hr E. Poulsen som Lucien de Villefranche bar en förfärligt tråkig visitdrägt, hvarken ledig eller elegant, och hr Jerndorff som den fasionable ädliägen Hade visserligen, och detta med rätta, aktat sig för en outrerad modedrägt, men också för det distinguerade i klädsel, som man: kunde fordra af en grev St Andre. Hvad spelet beträffar lemnade det mycket öfrigt att önska. Vi betvifla ej att franska komedier kunna ges på Köpenhamns kungliga scen, men att det då ej får vara konversationsstycken tyckes vara ett oundgängligt vilkor. Der dialogen ej är hufvudsaken utan endast medel, der intresse för handlingen skyler intresset för ledighet och finesse, der tro vi att härvarande skådespelare kunna utmärkt spela fransmän; således finns det möjlighet att gifva Augier Sandeau, ja till och med Laya eller Leroy, men en Scribe — aldrig. Att någon eller några roller utfördes väl är sjelfklart för den; som känner den nya sceneng resurser. Hr Rosenkilde, nyligen utnämd till instruktör, förstod att som Coquenet vara en så komisk limstångsbärare som möjligt —litet mer sattighet hade visserligen ej skadat — i alla fall utfördes partiet på ett sätt, för hvilket ej ens hr Almlöf j:r behöft skämmas. Till att utföra Raymonds storslagna roll hade man valt hr Wilhelm Wiehe. Om någonsin en karakter blifvit väl uppfattad och väl framställd, så var det här. Nobless utan ett spår af stelhet, en smittande och förtjusande värma utan det minsta skrik, häftighet utan det ringaste brott mot det sköna, ädel patos utan deklamation. Hr Wiehes apparition, en den lyckligaste för en skådespelare, hans muskulösa ansigtes rörlighet, hvilken dock aldrig kommer in på gubbarnes område, en stämma, som höres tydligt antingen han talar högt eller lågt — hon känner den svåra konsten stt hviska såatt det höres på galleriet — i sammanhang med en frihet från all stereotypi — ensamt dessa företräden skulle göra honom till ett afundadt idesl för alla dem, som trampa den bala tiljan; lägger man nu härtill hans samvetsgranna ipstuderande af sinå roller, hans intelligens, hans värma för sin konst, :bans stora erfarenhet, hans förmåga att bringa några små detoeljer till ett heit, sannerligen konstnärens svåraste uppgift, så framstår denne mästare såsom en, den der få kunna uppnå och knappt någon öfverträffa. Men två goda artister kunna ej ensamma rm AA AL