Dagens Nyheter – 29 oktober 1874, sida 1

EN PANTLEK. Novellett. Svenskt original. Det var för några år sedan. Hösten med ljumma solbelysta dagar var förbi, och mäster Nordanstorm hade redan slagit de första ackorden på iszharmonikan för Snö den gamles dansande döttrar. En vacker solbelyst morgon, en sådsn då röken från skorstenarne bolmar rätt upp som ett tackoffer från dem, gom hafva råd att skaffa sig en värmande brara, och väcker sorgliga, om ock icka afuondsamma, betraktelser hos dem, com sakna den, flnna vi notarien Skilling gående fram och tillbaka i sitt lilla ungkarlsrum. Men behöfde icke vara någon särdeles skarp iakttagare för att märka att han otåligt väntade någon, ty han förde ofta banden till urfickan, men också lika hastigt derifrån, under det han mumlade ett: jaså... det är sonnt det! Efter en stunds promenad stennade han framför byrån, hvars öfre låda stod halföppen, och började på lådans botten granskanue genomgå åtskilliga vördepapper med magasinsnum