Dagens Nyheter – 27 oktober 1874, sida 1

RR ————— Man har med lika stor öfverraskning som fägnad förnummit de senaste utnämningarne af postmästare. Det var fyra postkontor som bortgåfvos, för att begagna ett uttryck från den gamla goda tiden. Alla fyra I kontoren hörde till de indrägtigare i riket. Enligt en icke längesedan gällande — ändock nödtorfteligen förbättrad — ordning skulle halfparten ha tillfallit veteraner eller invalider ur krigsmakten till lands eller sjös, åldrige män, som ingenting förstått af postverkets göromål, men som man velat befria armån eller flottan ifrån för att bereda rum åt andra gynnade eller behöfvande personer. Man hade icke väntat att detta system att gifva bortt statstjenster eller egentligen statslöner åt personer, hvilka ej uppfyllde grundlagens kraf å skicklighet och förtjenst, skulle blifva helt och hållet öfvergifvet ens i denna kungens tid, emedan man äfven derunder sett ett och annat postkontor besättas med mästare, hvilka icke lärt på postyrket. Desto fägnesammare var, som sagdt, öfverraskningen, då man såg det kungliga beslutet af den 23 oktober 1874. Vid nogare granskning af tillkännagifvandet om dessa postförvaltareförordnanden har det slagit för hufvudet att de alla gällde länsresidensstäder, och vi erinrade oss i anledring deraf en af generalpoststyrelsen aflåten skrifvelse, som i början af detta år blef på vissa håll klandrad såsom uttalande en princip, hvilken i tjenstemannaverlden högeligen ogillas. Det är principen att förtjenst icke är detsamma som meriter och att de senare böra vid vissa befordringar vika för den förra. I berörda skrifvelse bade jemväl uttalats en annan, för sjelfva postverket vigtig åsigt, och den synes det vara som regeringen nu godkänt och tillämpat. Det är den åsigten, att åtminstone ilänens hufvudstäder till postförvaltare ovilkorligen böra nämnas personer med postaliska kunskaper och postalisk erfarenbet. Ty särdeles i denna tid, då kronobrefbäringens upphörande fordrar inrättandet af många hundra nya postanstalter och nödvändiggör ett helt och hållet nytt postväsende på landsbygden, var det oumbärligt för poststyrelsen att i hvart läng medelpunkt hafva att tillgå underlydande, som förstode att afgifva förslag angående postgången från lävsresidenset till länets särskilda delar. Denna generalpoststyrelsens skrifvelse var föranledd af de inkomna ansökningarne til postförvaltartjensten i Karlstad och daterad den 2? februari 1874. Efter att ha i finansdepartementet tagit del deraf, meddela vi ur skrifvelsen följande: Sedan vid utfärdandet den 5 december nästlidet år af förnyad nådig instruktion för Generalpoststyrelsen e. k. m:t behagat upphäfva stadandet i 28 8 af 1863 års nådiga instruktion om liggande för styrelsen att särskildt i underdånighet anmäla, hvilken bland sökande styrelsen anser, med afseende å skicklighet och förtjenst, böra vid ledig tjensts återbesättande komma i nådig åtanke, men postinrättningens ändamål — korrespondenters och trafikanters betjenande så fullständigt, snabbt och säkert som möjligt — skulle i väsentligaste mån förfelas, derest till grund för befordran till vigtiga befattningar inom verket lades sådana omständigheter, som bittills i allmänhet antagits böra bereda sökande rätt till förslagsrum, anser sig Generalpoststyrelsen vid upprättande härefter af sådana underdåniga förslag, som i 8 27 af högstberörda nådiga instruktion den 5 december 1873 omförmälas, böra mindre taga hänsyn till ålder i tjensten och hvad i allmänhet med benämningen meriter betecknas, än till de sökandes lämplighet för platsen och genom föregående tjenstgöring ådagalagda förmåga att väl bestrida sådana göromål, som med befattningen äro förenade.