Dagens Nyheter – 20 oktober 1874, sida 2

219 — det var en hämnd met Manfred, sem försmått henne. Och hvariör: hade han försmått hennå? Emedan hon; Hermancej trädt emellan.) Hvilken samvetslör, egonnyttig varelso hon: var! :: Modern visade sig mye: kot ömmare än förut mot nin doiter, söm ej förrådde det, ringaste spåt till misanöje öfver att henneg brudgum blef hennö:fråntagen. Hvar: och-en af moderns; smekniögar, som förut så sällan förskommit, var ett dolkstyng, en tärsnde smärta för der uvga flickåans finkänsliga, sinns; hon! anklagade dig: ör otacksamhet, hon akulla velat badja om förlåtelse, och kunde likväl icke säga hvar: för! Och nu bette det, stt modern vat lyck: lig; fra Freiendorf. gladde sig åt sin lott, njöt af lifvet i fulla drag, tänktå icke mera på Manfred, och -då hop bågongång talade om om honom, :skeddedet med :en bånfull ax6l-ryckning! — Arma Hermhnoe, det var ett gagolöst lidarde, hon underkastat sig! Hon hade. låtit händerna: sjunka ned hot knäet och stirrade )tankfull ut iden klåra, blå aftonluften. VR: HK Brovz-klappen på porten till det hvita huset vidvia Montebello hade blifvit rörd, men så sakta och med så mycken skygkhet, att. Guiseppe, betjenten, antog det vara ön tiggare, som ej: vågade gifva sig tillkähna på ett hårdare sätt. :Först då bultningen upprepades för andra gångeb och då litet starkare, beqvämade han sig til! att öpprå