Dagens Nyheter – 17 oktober 1874, sida 2

— Jag vet mig aldrig ha på något sätt sårat henne, utropade Manfred häftigt. — Det vet jag lika väl som ni. Ser ni, Hermance förebrår sig att ha dragit er från modern; hon är öfvertygad om, att hon allena är skulden till att Augusta och ni ej blifvit ett par. — Något sådant skulle aldrig kunnat ske, sedan jag sett henne i hennes hem, i hennes familjekrets, svarade den andre fast; min ungdomsdröm blef då utan räddning förstörd. Jag ger er mitt heligaste hedersord på, att jag under alla förhållanden skulle rest min väg efter en vecka, medförande den vissa öfvertygelsen, att jag derigenom undvikit: en oklokhet, hvars följder kuunat bli mycket svåra. För öfrigt skulle Augusta säkerligen ha afböjt mitt frieri; hon sökto efter en man, som hade sinne för att lefva gladt och vå stor fot — och en sådan fann hon ej i mig. — Jag tänker precis som ni, det är nu blott fråga om att kunna ingifva min lilla hexa samma åsigt. Det blir er uppgift; jag vill bereda er tillfälle att i afton tala ensam med henne — det är mitt lifs första intrig, klagade han skämtande. Gud gifve att den lyckas! Jag skall under någon slags förevändning gå uw med professorskan; ni får naturligtvis ej låta anmäla er eller skicka in ert visitkort; ty då skulle fröken sannolikt icke vara hemma för er. Det skall väl