Redan u der den senast förflutna riksdagen hviskades om en plan, som Första kammarens ledamöter skulle förehafrva, att i massa afsäga sig sitt förtroendeuppdrag ett år tidigare än det -grundlagsenligt tilländalupit. Och skulle meningen härmed vara att lättare blifva återvalde vid innevarande års landsting än vid nästa års, då sammansättningen af dessa koörporationer genom de på våren skeende nya valen blifvit ändrad till förmån för landtmannapartiet. Dessutom lirer man hoppats; att äfven vid de landsting, der landtmannapartiet hade öfverhanden, öfverraskningen och den korta tiden ej skulle medgifva detsamma att uppsätta nya kandidater, hvarför de gamle representanterne i brist deraf skulle blifva återvalda. Men en fara, som är känd, är till hälften förekommen. Så tänkte äfven landtmannapartiet och utsåg genast genom en liten delegation flera lämpliga kandidater för hvarje landsting, der afsägelser väntades. Vare sig emellertid att Första kammarens plan ej hade den utsträckning, som förmodades, eller att dess ledamöter fått nys om landtmannapartiets rustningar och derför ej vågade äfventyra sin ställning, så blefvo afsägelserna färre än man väntat sig. De voro blott 15. Men som dessutom 1 ledamot med döden afgått, 1 blifvit vald i annat distrikt och 2 nya platser i följd af folkökningen tillkommit, så skulle tillsammans 19 väljas, Bland dessa kunna nu 10 med temlig visshet anses komma att förstärka den landtmannavänliga fraktionen i Första kammaren; 3 anses mindre säkra och Ö såsom motståndare. Vill man nu tillse, hvad dessa siffror betyda för partigrupperingen vid nästkommane riksdag, så finner man, att den fraktion i Första kammaren, som föregående riksdag konseqvent röstade förgbesparingari anslagsfrågor, blott räknade 16 till 18 medlemmar mot 104 till 108. Denna fraktion är nu förstärkt till 26 åa 23 person.r, hvaremot 10 röster frångå pluraliteten, som sålunda minskas till 94 åa 98. Lägger man åter dessa tio röster till den större fraktionen inom Första kammaren, som i afseende på grundskatternas och roteringsverkets afskrifvande och delvis äfven i afseende på embetsverkens ombildning och lönetillägg stått på landtmannapartiets sida, om den än i öfrigt ej understödde dess syften, så har densamma, hvars öfvervigt inom kammaren förut varit ringa och tillfällig, nu blifvit alldeles obestridlig. Inom Andra kammaren visade sig vid föregående riksdag, att landimannapartiet kunde i medeltal förfoga öfver 125 a 130 röster mot omkring 50 påintelligensens sida. Sammanläggas de förstnämda rösterna med de motsvarande inom Första kammaren, så skulle landtmannapartiet vid nästkommande riksdag förfoga öfver 151 a 158 röster mot 146 å 148 på den andra sidan. Sålunda skulle ötvervigten redan vara vunnen. Men äfven om vi något skulle hafva missräknat oss, om landtmannapartiet vunnit några röster mindre, hvilka måste tilläggas å andra sidan — hvilket vi dock ej tro — så kan med full säkerhet påstås, att numera aldra minst jemnvigt förefinnes mellan båda partierna. Och om landtmannapartiet fortfarande är lika vaket som hittills samt ansträn. ger sig både vid nästkommande landstingsval och vid de allmänna riksdagsmannavalen, så att det åtminstone ej förlorar några röster inom Andra kammaren, så blir dess öfvervigt under nästkommande treårsperid alldeles otvifvelaktig. Det får då handen om penningpungen samt kin i anslagsoch beskattningsfrågor genomdrifva sin vilja, hvarigenom det äfven erhåller medlet att vinna sina öfriga syftemål. Det skall då visa sig, att alla försök att fingra på svenska folkets otvifvelaktiga rätt till sjelfbeskattning genom sin riksdag, vare sig rörande de ordinarie inkomsterna eller utgifterna, blifva alldeles betydelselösa. Snart torde då äfven en landtmannaministör komma till stånd. Allt detta torde vederbörande redan vid nästkommande riksdag taga ad notam. Följderna af desga förhållanden äro äfven oberäkne!iga, ehuru vi här ej ens antydningsvis vilja försöka skildra dem. Blott den erinTIENYISSEKL NYE FINE DL TES OR TIS BETYGET FENETT ETSI FICKOR EN FREDS