Dagens Nyheter – 15 oktober 1874, sida 2

RÄTTEG.och POLISNYHETER. POLISEN. RÅDHUSRÄTTEN. Lundqvistska bedrägerierna. Ransakningen angående dessa fortsattes igår. Lundqvist var från häktet upphemtad. Andersson och fabrikören Svensson hade inställt sig. Sedan protokollet öfver förra ransakningen blifvit app läst och justeradt,inlemnade Andersson en skrift, deri han sökte gendrifva åklagarens påstående, att han varit i bolag med Lundqvist. Att han ej af Lundqvist såsom biträde erhöll fast lön, utan tog ur kassan det han behöfde, ansåg han ingenting bevisa. Han skulle väl ha något för sitt arbete. Penningarne fick han för öfrigt tigga oeh gräla sig till. Att han personligen inlemnat nya anmälningssedlar, oaktadt han afvetat, att de hypotiserade varorna redan försålts, erkände han; men han hade låtit bedraga sig af Lundqvists jord, att nya varor skulle inköpas igen. För öfrigt skedde vid omsättningen ej annat, än att det gamla lånet betalades med det nya. Han erkände likaledes och ångrade djupt, att han varit med om att uppbryta låsarne till de ofta omtalade magasinen; men detta hade han gjort på Lundqvists uppmaning och såsom hans biträde, utan attreflektera deröfver. Åklagaren hade sagt, att brotten skett under särdeles försvårande omständigheter; men han hade ej visat eller bevisat, att en enda sådan omständighet förefunnits. Skriften slutade, märkligt nog, med ett hugg åt de lurade långifvarne, att de ej vid lånets utgifvande iakttagit vederbörlig försigtighet. Den sista. tiraden ådrog Andersson en tillrättavisning af ordföranden. — Hvad hade ni väl för motiv, tillade ordföranden, att deltaga i Lundqvists bedrägerier? — Jag var hos Lundqvist, existerade hos honom och gjorde hvad han befallde mig. — Du var kompanjon, sade Lundqvist med stentorsstämma. — Det är ändock kuriöst, fortsatte ordföranden. Andersson skulle endast åtnjuta fördel af de omtalade skånska affärerna, men skulle dock erhålla hälften af firmans alla förtjenster — ja, till och med hälften af de fördelar, som kunde erhållas genom bedrägeriernha, i hvilka Andersson deltog. — Vår öfverenskommelse vid Anderssons första inträde på mitt kontor var att han skulle vara min kompanjon, inföll nu Lundqvist. De skånska affärerna gingo snart öfverända på grund af Anderssons vårdslöshet och utsväfvande lefnadssätt. Andersson begärde flera gånger att vi skulle upprätta kontrakt. Men jag svarade honom, att det bästa kontrakt är — den sanna vänskapen. Derefter uppräknade Lundqvist namnen på åtskilliga personer, hvilka skulle kunna betyga att — Andersson för dem framstälts såsom hans kompanjon. Allmänna åklagaren bestred, att vittnen, som ej kunde tillfrågas om annat, måtte hörds. Efter en kort öfverläggning förklarade rätten sig vara af samma tanke som åklagaren. Å I Till sist anmälde sig v. häradshöfding Möller såsom fabrikör Svenssons juridiska biträde. Han uppläste ett stycke ur Carlens kommentar till strafflagen, hvaraf skulle framgå, att den, som blifvit tvingad till edgång och härvid har att välja mellan att vittna osannt eller att vittna till eget och slägtingars förderf, ej kan, om han då föredrager att vittna osannt, dömas för mened. Ombudet fäste dessutom uppmärksamheten vid, att Svensson medverkat till Lundqvists gri-pande, dels derigenom, att han till polisen lemnat den kofot, hvilken Lundqvist och Andersson. begagnat, när de uppbröto magasinet vid Drottninggatan, dels derigenom att han gifvit polisen ett nytt signalement på Lundqvist — hans två styfva fingrar. — hvilket bidragit till hans-upptäckande. Ombudet yrkade, att Svensson ej vidare i denna sak måtte åläggas inställelse. Utslag i målet afkunnas nästa onsdag. Andersson och Svensson skola då närvara vid hemtnings påföljd. LANDSORTEN. Råttplågare. En snickare Wasberg i Söderhamn var nyligen instämd till rådhusrätten för det han på ett särdeles grymt sätt plågat en råtta. Förloppet lär, enligt de inkallade vittnenas berättelse, varit följande: hr W. hade, efter det en råtta blifvit fångad lefvande i en fälla, ur en fläska hällt en vätska på djuret och derefter satt eld på densamma, så att råttan börjat brinna och under plågorna sprungit rundt omkring i fällan, utan att W. vårdat sig om att släcka elden eller döda djuret, intilldess en tillkommande herre tillsagt att råttan ej finge pinas vidare, då en skjutsgosse burit fällan ned till ån och släckt elden. Wasberg svarade att han erkände den åtalade förbrytelsen och fann sig såväl villig som skyldig ersätta angifvaren äll:den förlust och tidspillan han: derigenom lidit, så vidt han kunde bevisa sig varit egare till det dödade djuret, och att det icke vore ett skadedjur, men förklarade sig i alla händelser alltid vilja föra krig mot skadedjur, hvilket slägte de än må tillhöra, 0..8. V., utvisande den hånliga ton, hvarmed detta svaromål afgafs, att hr Wasberg ännu ansåg sig kunna skörda mycket nöje af sin bragd. Wasberg dömdes att böta 15 kronor, en välförtjent näpst som bör lända andra till varning. amten ———toNNXEEEXEXEXEÅEOOOROOO NN LIT — Praktick utöfning af en predikan. På den tid då skönhetsfläckarne spelade sammat KT KAN 1 RÅR Ra VRT RAR