Dagens Nyheter – 15 oktober 1874, sida 2

lokalkännedom kom våra rökeböcker till hjelp, då det gällde att taga kännedom om de talrika, på bergen belägna villorna och byarne. Hermance, som förstår både att se och höra, när det är fråga om att lära sig något, följde hans förklaringar med spänd uppmärksamhet. Hon tycktes blott ha öga för landskapet. Men plötsligt märkte Jag åter samma förändring i hennes drag, som kort förut frapperat mig; hennes blick antog ett atelt uttryck, förged vek från hennes kinder, läpparna darrade, hon drog sig tillbaka med en för henne eljest främmande, tvär rörelse och sade, i det bon tog hertigens arm, att det vore sent samt att hön fruktade förkyla sig; vidare framkom hon med flera andra ursäkter, i häftig, upprörd ton uttalade, för att motivera sitt hastiga uppbrott. Iennes sätt att aflägsna sig var nästan att förlikna vid en flykt; hon vände sig ett par gånger förstulet om, lika. som trodde hon sig vara förföljd, och svarade Ducan så osammanhängande och med så tydliga tecken till tankspriddhet, att han förvånad betraktade henne. Det kan icke vara annorlunda; hon måste der hafva återsett den person, som jag icke kan närmare begkrifva. När vi kommit hem, skyndade hon i sitt rum, såsom hon föregaf, för att byta om toilett. En timme derefter öppnade jag dörren, och då satt hon med hopknäppta händer orörlig vid fönstret, eå blek