Dagens Nyheter – 14 oktober 1874, sida 2

Hon lugnade bonom i detta hänseende och uppmanade honom sedan att anförtro gig åt professorskans ledning, ifall han önskade att gå ut och bere stadens märkvärdigheter. Men hvarför ville bon icke sjelf följa med? Promenaden skulla göra henne godt och gifva hennes kinder en lifligare färg. Hon var förhindrad, sade hon, bon väntade sin lärare, och för att få frisk luft, behöfde hon blott gå ut i trädgården. Farbrodern lät sig nöja med denna ursäkt för i dog, emedan han önskade tala med fru Lorenz. Koappt var han också ute på gatan med henne, förrän han fattade hennes arm och frågade oroligt: — Säg mig nu, hvad ert sista bref eg ntligen hade att bstyda. Det var i anledning deraf, som jag beslöt mig för denna resa, hvilken ingalunda syntes mig komnia att bli särdeles behaglig. — Ni rkulle nog ha kommit ändå, sade profesrorskan leende. Ni hade ej låtit Hermance företaga återresan uten något manligt beskyda. — Jag vissto, att hon var under ert, och det var mig nog. Era hemlighetsfulla antydviogar gingo omkring i hufvudet på mig, och jag hade ingen ro, förr än jsg fick se barnet. — Hemlighetsfulla skall ni ej söga; jag skref blott till er, at: enligt min åsigt ett sydligt klimat ingalunda vore ovilkorligen