Dagens Nyheter – 14 oktober 1874, sida 2

äss OEI RR Små fotografier från Roslagen af Fy, Fn. Ärnsmannen. (Forts.) Knappt var dragonen utkommen på vägen, förrän Erik Olsson kom honom till mötes. Gömd bakom en lada, hade han afvaktat utgången af sin ärnsmans beskickning. — Nå, sade han till denne, utan att i sin ifver märka ärnsmannens fövirrade utseende, Jan Jansson var väl glad att få en så hederlig måg? Han tackade, kan jag förstå? — Han körde mig på dörren och bad mig komma igen om fjorton dagar. — Hvad säger du! Det är icke något under, att du då ser så snopen ut. Hvem kunde tro gubben om något sådant. — Jag trodde honom derom, svarade dragonen, som var försatt i en helt annan tankegång än den, med hvilken han talade. — Fjorton dsgar! återupprepade Erik Olsson. Och jag, som hade hoppats, att redan i morgon få börja utköra gödseln. s Den afgörande dagen var kommen. Med förgråtna ögon ordnade Emma den enkla kaffeservisen till dragonens emottagande. Under dessa fjorton dagar hade hon ej lyckats förmå fadren att omtala hvad beslut han ämnade taga eller bestämma gig i enlighet med hennes önskuingar. Tan hade endast svarat: — Du har icke haft något förtroende för mig; jag kan derför ej heller hysa något för dig. Detsamma hade han svarat sin hustru, och Emma såg häri ett hotande förebud. Modren deremot hoppades ännu det bästa, men lyckades ej intala dottern något af sina förhoppningar. an Jansson satt åter vid bordet och hade Edlas lillas pojke på sitt knä. — Slit icke ur mig allt skägget, unge! — Märkvärdiga qvinnfolk här i huset. Fyra stycken finnag, och ändå får jag vara barnpiga. — Låt pojken vara, Emma! Har jag nödgats släpa med honom i nära två år, så kan jag väl stå ut i eftermiddag äfven. Han fann detta så roligt, att han började skratta. I detsamma inkom drsgon Andreas Qvick. Den manhaftige krigarens kläder hängde i dag slappa på kroppen; han hade magrat under dessa fjorton dagar. — Bjud Erik Olssons ärnsman på kaffe, Emma! sade Jan Jansson, utan att låtsa märka den sura grimas, som Qvick gjorde vid detta tilltal. Sitt ned, dragon :Qvick! Riddaren af den bedröfliga skepnaden lydde uppmaningen och mottog kaffekoppen ur Emmas darrande hand. Hjertat satt i halsgropen på dem båda. Qvick hade med en obestämd aning förväntat sig någon uppmuntran ur Emmas blickar, men likasom hans voro de i dag beslöjade af sorg. — Jag kan förstå, att Qvick kommit hit för att få veta, hvad jag svarar på Erik Olssons anbud, sade slutligen Jan Jansson, då han såg, att han förgäfves skulle få vänta på, att dragonen tömde den aromatiska dryck, som Emma räckt honom. — Nåväl, helsa då till min unge granne och säg, att jag tackar honom för anbudet. Qvick såg med en stirrande blick på sin tillbeddas fader. Han ville icke tro, att han hört rätt. — Hörde icke Qvick hvad jag sade? frågade Jan Jansson med ett listigt småleende i ögonvrårna. Helsa Erik Olsson, att jag tackar honom för anbudet. Dragonen stirrade ännu på Jan Jansson. Omedvetet släppte han koppen, som han hade i handen. Med ett klingande ljud föll den i golfvet och krossades, en bild af hans egna felslagna förhoppningar. Ljudet af det sönderslagna porslinet väckte dragonen ur bans dvala. Som en stormil rusade han upp och skyndade emot dörren. — Vänta, ha då icke så förbaskadt brådtom, ropade bonden efter honom. Låt mig tala till slut, ty annars ställer du till ett vackert spektakel. Säg Erik Olsson, att jag tackar för anbudet, men . .. Drogonen stannade plötsligt. — Men att jag oaktadt all tacksamhet icke can emottaga det, fortfor Jan Jansson och orast uti ett väldigt skratt öfver sitt ypperliga skämt. Båda de unga stodo orörliga, men visste pj hvad de skulle tro.