Dagens Nyheter – 12 oktober 1874, sida 2

kyrkan, från hvilken Michael Angelo en gång ledde stadens försvar, och gom beherrskar hela Arnodalen. Solen sänkto sig redan och begynte utveckla sitt färgspels hela förtrollning. Hen följde i början den breda, präktiga gata, tom i långa krökningar slingrar gig uppåt. I vingårdarne mognade orangerna, vinrankorna, tyngda af drufvor, sliograde sig i festoner från träd till träd, ständigt gröna ekar, lagrar och cypresser bildade den allvarliga bakgrunden till dö med otaliga röda blommor prydda buskarna, de i slösande fulihet leende rosornas, dew yppiga, brokiga, doftande blomsterrikedomen. Svartögda barn, med lifliga, graciösa rörelser lekte här och der, munkar i bruna kåpor, med rep om lifvet och gandaler på de bara fötterna, vandrade omkring med andägtiga miner, lägande i breviariet; kastanjer rostades i emå ungnar på gatan och bjödos ut åt de förbigående, de veka ljuden af lingua toscana emekte hans öra — Manfred kände ej blott ett varmt lif pulsera inom sig, äfven allt hvad som omgaf honom invaggade hans sinne i en ljuf berusning. Och blicka le han tillbaks, uppruilade sig för honom den mest förtjuzande tafla. Den högt uppsvällda Arnos gula böljor, öfver hvilka telrika broar pittoreskt hvälfds sig, domkyrkans väldiga kupol, som höjde sig öfver stadens haf af hus, den prydliga fantastiska Campanilen, Pelszzo Vecchiog smärta