Dagens Nyheter – 12 oktober 1874, sida 2

Små fotografier från Roslagen af Fr. Pm. TLL Ärnsmannen. När kejsaren af Ryssland eller någon annan af jordens potentater i nåder behagar gifta sig, skickar han ett utomordentligt sändebud till det främmande hof, hvarifrån han vill erhålla hustru. Ungefär på samma sätt går en bonde i Roslagen tillväga i dylikt fall. Liksom en potentat öfverlemnar åt sitt trogna borgerskap den plebejska seden att sjelf höra sig för i fråga om hjertats angelägenheter, så öfverlemnar den sjelfegande bonden åt statkarlar, torpare och gerningsmän bruket att fria personligen. För egen del använder han ombud: skickar en ärngman. Jag förmodar, att denna benämning kommer af ordet ärende. Och i sanning är frieri ett vigtigt ärende: Åtminstone påstår min hushållerska, att så är. Sjelf har jag aldrig försökt saken. Jag älskar visserligen en flicka, som spelar på lotteri och hoppas att genom Gottes Segen bei Cohn erhålla högsta vinsten. Men så länge hon ännu icke har fått den, vill jag icke ha henne; och om hon en gång skulle få den, vill hon troligen icke ha mig. Det är en gammal historia, som alltjemt förnyas. Tack vare vår tids upplysning, hoppas jag dock, att hvarken hennes eller mitt hjerta kommer att brista deröofver. Men nu skulle jag tala om dragon Andreas Qvick. Han gjorde verkligen skäl för sitt namn. Ty han var qvick i både arbete och dans. Men i en sak liknade han mig: han var icke qvick att gifta sig. Fadren hade varit en fjerndels bonde, men dränkte tyvärr hela det fjerdedels hemmanet i bränvin. Handelsmannen, som sålt honom bränvinet, inropade för egen räkning sin flitige kunds egendom, och den fordne egaren kom till fattigstugan, der han af brist på sin älsklingsäryck sjuknade och dog. Sonen Andreas fällde, som man väl kan förstå, sina bittra tårar, när den gård, han hoppats få ärfva, gick under klubban. Men han lät ej händerna ligga i kors, utan blef dragon för roten, då den förre: tog afsked. Han hyste ingen stor beundran för sin faders namn och lät det gerna utbytas mot det korta krigarnamnet, Qvick. Sitt lilla torp odlade han, så att det gaf dubbel afkastning mot förut, och sin lilla stuga höll han så fin och snygg, att en hoffftöken skulle kunnat sätta sig ned derinne utan att få sidenklädningen förstörd och utan att hennes lukteller synorganer skulle mött några obehagliga föremål. — Skall icko Qvick gifta sig snart? frågade honom Jan Janssons piga oeh smålog så vänligt, gom om hon sjelf icke skulle haft något emot att gifta sig med honom. — Inte, svarade Qvick med den oefterhärmliga tonvigt; soni upplänvingen förstår att lägga på detta af honom med stor förkärlek nyttjade ord. — Han är högfärdig för att hans far varit