Dagens Nyheter – 10 oktober 1874, sida 1

Vårt nyagte landskapsmåleri. Litet text till illustrationerna på Konstföreningen. (Forts.) Man kan icke ogpntligen tala om någon strid mellan den gamla och den nya skolan, ty vi äro alltför humana att vilja påtvinga hvarann ett visst sätt, under hvilket er sak skall betraktas, och i detta fall är verkligen det ena lika berättigadt som det andra, om båda parterna göra sin sak lika bra. Nog af, små skärmytslingar ha förefallit, men för öfrigt har allt gått sin lugna gång, om man undantar det martyrskap, som alltid åtföljer det envisa förfäktandet af en ny sak. Det är nu omkring sex år sedan en af akademiens professorer i landskapsmåleri bröt ut, framför en af Wahlbergs taflor i det nya maneret, åkallande alla Italiens gudar och vädjande till de kringstående: Kan då i Herrans namn ingen menniska se att karlen är galen! Uttrycket blef historiskt bland de yngre och karlen ansågs verkligen en tid bortåt galen här hemma, under det han sålde sina taflor till högt pris ute — i Paris. Emellertid började man samlas omkring Wahlbergs taflor; man började tala om färg — det var ett nytt ord — en och annan kunde till och med nämna namnen Rousseau och Daubigny; en vacker dag fann en ung herre att man spårade Colome hos Berg; Colome och Daubigny blefvo ett slags maskerade batterier, med hvilka man började beskjuta hvarandra. Man hade naturligtvis icke sett något annat än den förres etyder på akademien och den senares landskap, tecknade i någon journal illustrå, Allt detta inom den akademiska ungdomen. Hvad var det då den stora frågan gällde? Helt enkelt den urgamla, evigt återkommande striden mellan idealism och realism, här lika med, ehuru icke fullt egentligt, färg eller teckning, natur eller icke natur! Eller, för att icke sätta frågan på sin spets, skola vi hellre genom exempel på förfaringssättet visa hvad man ville. De gamle sökte illusion genom ett troget återgifvande af naturen i alla dess detaljer — de nye sökte totalintrycket, sökte framställa naturen, icke sådan den var, utan sådan den företedde sig för det poetiskt betraktande ögat. Det var naturens stora färgharmonier, intrycket, icke det betydelselösa föremålet sjelft, som man sökte återgifva. Man har sagt, att Rembrandt