Dagens Nyheter – 9 oktober 1874, sida 2

-— LU oe drager att vistas i djupaste tillbakadragenhet tillsammans med en sällskapsdam och, som jag tror, en gammal farbror. Det är en olycklig . kärlek, som förmår henne att söka ensamheten — men vi skola väl hoppas, att den stackars flickan. snart tröstar Big. Manfred var nära att bli förtörnad och under vredenså inflytelse säga den pratsamme herrn, att han misstog sig, men han tyglade sin rörelse — här på, trappan, der främlingar, alla med ett exemplar af Badekers Italien under. armen, oafbrutet kommo och. gingo; var icke stället att diskutera om Hermance. Menniskorna kunde gerna få säga, hvad de ville; så mycket kände han henne, att han visste, det löst prat ej förmådde på minsta sätt oroa henne. Han nöjde sig derför med at helt likgiltigt svara: — Det kan vara möjligt. , Den andre håde under tiden sett på klockan. — Ursäkta mig, baron, utropade han bestört, Jag måste skynda, ty jag bar ännu något, att uträtta i hotellet. Jag uppehåller er dessutom. onödigtvis; galleriet stänges klockan tre, ni har således icke mycken tid på er. Herrarna utbytte en handtryckning, önskade. hvarandra en lycklig resa och försäktade, att det oväntade sammanträffandet tillekyndat dem stor glädje. Detta var ockaå verkligen fallet med den yngre; Manfred