Hermance bet sig i läppen. — Min opasslighet fjettrade mig mer än vanligt vid mitt rum, och jag hade der tillfälle att ännu en gång öfverväga mitt beslut. Jag vill stanna i Bergethal. Mamma afstår med glädje sin andel i egendomen, och då tillhör den mig allena, hvilket alltid varit min tysta önskan. Jag hoppas kunna förmå professorskan Lorenz att upphöra med sin pension och flytta till mig — derigenom blefve tillräckligt sörjdt för mitt skydd, och jag skulle hafva den trofastaste, moderliga väninna vid min sida. En nyttig verkningskrets erbjuder sig osökt åt mig; fabriksbarnen behöfva mina omsorger; direktören har redan utarbetat en plan för derss uppfostran. I hushållet och i trädgården finns det alltid något att göra — och du skall bli min dagliga gäst. Nå, vinna ej dessa framtidsplaner ditt bifall? — Mitt barn, om du i stället för aderton år räknade fyratio, skulle jag fullkomligt gilla dem. Men hos en person vid dina unga år förefalla de förfvifladt resignerade: Så tänker man, när man smakat lifvets bitterhet och ej mer har några illusioner. — Mamma säger ju ofta att jag kommit gammal till verlden, och att hon aldrig sett ett så allvarligt, omtänksamt barn, svarade den unga flickan med konstlad glädtighet; derför har jag också redan i ungdomen en mognare ålders smak.