FEMTE KAPITLET. Det var två år sednare. En högrest man med nobel hållning och regelbundpva anletsdrag, hos hvilka förmärktes ett uttryck af sorgsenhet, som synnerligen bidrog till att öka deras behag, steg uppför trapporna till Uffizierna. I går afton hade han ankommit till Florens, och hans första vandring gällde naturligtvis det verldsberömda galleriet, der idel mästerverk äro samlade. Under det att i öfre Italien en för tidigt inträffad höst med regn och dimmor ingifvit honom gn föga gynnsam tanke om det italienskat klimatet, heis.de honom i Arno-dalen varmt solsken och sommarens fulla prakt. Öfverallt doftade : rosenbuskar, granaterna blomstrade bland saftig grönska, Magnoliablommorna öppnade sina kalkar, citronerna började förgyllas, och på vinrankorna hängde de tunga, rodnande och svällande drufvorna — för första gången, sedan han passerat Alperna, kunde han instämma i ropet: Bella Italia! Efter det han under morgonen promenerat genom de trånga, lifliga gatorna, för att göra en flyktig bekantskap med staden, styrde han mot middagen sina steg till de af högtidlig stillhet omgifoa Uffizierna. En herre, gom mötte honom i trappan, betraktade honom mycket noga.