Dagens Nyheter – 7 oktober 1874, sida 2

Små fotografier från Roslagen af Fr. Fm. I Grannarne. (Forts.) Det var nära midnatt då Zachris Pehrsson hemkom från mågen nr 2. Öfverallt i hyn och äfven i hans eget hpm var tyst och stilla. Menniskorna hvilade redan i Morfei armar. Himmelen var mulen och en tät dimma uppsteg ifrån ängarne bakom byn. Då nämdemannen stängt grinden efter sig, skymtade något hvitt på visthusbodens vägg. Han, som alltför väl anade hvad det var, gick närmare och stacnade i sorgsna tankar framför den i blomman af sin ålder bortryckte familjemedlemmen. Den lilla grisen hängde der, visserligen utan hufvud, men rentvättad och med refben utsträckta mot hela verlden, liksom han velat trycka henne till gin famn, Köttet var fint och hvitt, ingen kunde se att han var sjelfdöd. Såsom rätt och tillbörligt var, rörde big i denna stund Zachris Pehrssons tankar kring skapade varelsers dödlighet i allmänhet och unga menniskors i synnerhet. Derifrån var öfvergången helt naturlig till hans barn, huruvida han skulle få ärfva dem eller de honom. Ty likasom fallet plägar vara med litet hvar af oss, ansåg Zachris Pehrsson alla mepvniskor för dödliga utom sig sjelf. Vid han så stod försänkt i andeliga betraktelser kom han att kasta en blick till annens gård. Äfven der skymtade något vitt från en vägg. Han studsade; i början, ty han var icke riktigt fri från spökrädsla, men erinrade sig snart att hans hustru på morgonen omnämt, att äfven rusthållaren denna dag skulle