Dagens Nyheter – 6 oktober 1874, sida 2

Huru måste ej Manfred älska denna hulda, förståndiga. flicka: med den starka. själsaoch med det eftergifna, milda sinnnet? Och han var likväl i den ålder, dåren icke lätt intagas af kärlek. I vissa ögonblick ville han uppfatta sitt ödeur inronisk synpunkt. Var det ändå icke i fjölfva verket rätt komiskt, att han delade sig rå der mellan mor och dotter. Hans ungdomskänslor hade tillhört den förstnämnda, den senares bild skulle följa honom till hans lefnads sista afton, Han ville fara sin väg, ty hvarför skulle han väl stanna qvar? Han var ej bågad att blifva en lekboll för Augustas koketteri, och hans vistelse på stället kunde blott tjena till att gifva fart åt en mängd gissningsr och rykten. — Amnar pi resa redah i morgon? frågade Augusta i förebrående ton. Lönar det mödan att göra en trettio timmars jernvägsresa för att stanna blott en vecka? — Mina göromål kalla mig hem, svarade Manfred; innan skördetiden är förbi, får ej en egepdomsegare tillåta sig för långa ferier. — Alltid tänker Di på er egendom! Vet ni, jag tror nästaa att jag börjar känna mig förtörnad på er slögtinge, som lemnade er ett så besvärligt arf. Sälj godset, så är ni fri. — Dertill skulle jag aldrig kunna besluta mig. Min egendom är det ends, som kommer satt visa att jag ej lefvat fullkomligt förgäfves — det enda ställe, der min frånvaro kemmer att lemna någon lucka.