Dagens Nyheter – 5 oktober 1874, sida 2

om de för öfrigt funno väg till hennes hjerta. Och han bedrog sig ej: — hon var uppskakad ur sitt lugn. Hon bemödade sig att qväfva rörelsen, hennes andedrägt var tung och orolig; hon kröp tillsammans, lik en rädd fogel, i ett hörn och undvek att ze på honom. Stundom kom det em klar, nästan jublande ton, en rodnad, ett soligt leende — och det var en helt avnan Hermance än för några få dagar sedan. Det rörde mig inuti knoppen; den ville slå ut till en blomma. Vagnen rullade gnisslande öfver den sandiga vägen och stannade framför trappan i Bergethal. Augusta hade redan hunnit from med de båda herrarna; hon stod på terragsen i sin långa rosenfärgade atlasklädning; hennes hållning var befallande, och ett moln hade Jägrat sig på den sköna pannan. Justitiorådinnan måste väckas upp; hon kunde ej riktigt erinra rig, hvar hon var, och gnugnade sig sömnig i ögonen. Wildenhauseh bjelpte benne att stiga ur och vände sig derefter till Hermarce; han tryckte lätt hennes hand och trodde sig känna en svag tryckning tillbaka. Hennes blick hvilade med ett gåtfullt, sorgset, nästan förtvifladt uttryck på honom. — Farväl, sade hon i en ovanligt högtidlig ton, som om det gällde en skilsmessa för flere år. Och de kunde ju likväl morgonen derpå åter möta hvarandra i trädgården eller i skogen.