Dagens Nyheter – 5 oktober 1874, sida 2

Hvarjehanda nyheter. Oo Också ett fiskafänge. Till red. af Dagens Nyheter. Under rubrik En kuriös fiskfångst i Norge fans bland edra Hvarjehanda nyheter för den 4 gistlidne september införd en uppsats, hemtad: ur Venersborgs Tidning, om en katt, en räf och ett par gäddor, fångade i en och samma mjärde. Med anledning häraf torde ni tillåta mig berätta följande om ett annat kuriöst, och kanske kuriösare, fiekafänge, hvartill jag med egna ögon varit vittne och som möjligen kan intressera edra läsare. Det. var år 1832 i juli månad en vacker morgon kort efter soluppgången, och scenen var sjön Stråken, vid egendomen Olsborg, i Vestergötland. : Som vanligt rodde jag ut på fiske, den tiden mitt älsklingsnöje, och-hade-redan undersökt nät och låugref; då jag svängde om till mina ståndkrokar, hvaraf jag hade ett helt parti Då jag kom i närheten, fann jag en af dem vara försvunnen och säfven kring densamma tilltrasslad och illa massakrerad, hvilket naturligtvis förundrade mig. Emellertid arbetade jag mig med min eka fram till stranden. Ny förundran. På sjelfva landbacken och i döden hädangångna lågo, fängslade vid en och samma fiskapparat, en medelstor gädda, en lom och — en liten räfunge. Visserligen låter det otroligt, men saken torde dock kunna förklaras. Sannolikt hade gäddan, då hon velat sluka agnet, fått kroken i kanten af öfverkäften, hvarpå hon med stången och refven kilat till strandbrynet, der hon medelst ett väldigt slag med stjerten af misstag förpassat sig till terra firma. Antagligen kom.nu lommen flygande för att så behändigt få inmundiga sitt frukostmål, men fick i stället sin nacke knäckt af den i dödskampen sprattlande gäddan. För räfungen skulle fågel på fastande mage bli en läcker spis — hans attack på kroken och hoptrasslandet med ref ven kostade honom dock lifvet... Och detta var den veritabelt sanna historien om det fiskafänget. .. Men. mig var föruvnadt att samma morgon göra en annan erfarenhet af stort Haturhistoriskt intresse. Jag blef nemligen, då jag styrde kosan hemåt, på afstånd varse (ungefär i midten af sjön) ett mindre föremål af egendomlig art, som sakta rörde sig framåt. Jag rodde dit och fann — en ekorre sittande på ett barkstycke. Det var för innerligt täckt att se honom, med svansen till segel, i det klåra solljuset manövrera för en sakta bris. Då jag kom honom närå, skrek och fnyste han ilsket emot mig: Omöiligt hade jag hjerta att fånga honom, utan lät honom iall sköns ro fortsätta seglatsen mot skogen.