Dagens Nyheter – 3 oktober 1874, sida 2

kavaljers arm, hennes oskyldiga, endast af en svag rodnad öfvergjutna ansigte föreföll konom som ett blidt månsken bland alla dessa upphettade och flämtande flickor och fruar, — Ni dansar icke? frågade honom Augusta, som tilfälligtvis råkade komma i hans närhet. Huru orätt! Jag vill påstå, att jag aldrig funnit någon som valsar bättre än ni. Kom, Jåt oss försöka, likasom förr i verlden! Ni har bestämdt icke glömt bort er konst. Hon sände honcm en förförisk blick; hennes fylliga arm berörde hans, den yppiga, herrliga gestalten var likasom genomglödgad af lefnadslust. För helt kort tid sedan skulle blotta tanken på att hålla henne så nära intill sitt hjerta ba bragt hans blod i svallning — nu förblef han kall, det misshagade honom till och med att hon stödde rig mot honom med allt för mycken bängifvenhet. De utgjorde för öfrigt ett utomordentligt ståtligt par; öfverallt der de sväfvade fram, lopp genom ågskådarekretren en hviskning, som hos Freiendorf framkallade en bitter förstämning. Manfred hade visst icke glömt sin konst; han dansade utmärkt och med en förnäm mans hela värdighet, hvarför också Augusta på honom slösade det rikligaste beröm, när han förde benne tillbaka till hennes plats. Höfligbeten fordrade nu, att han äfven