Dagens Nyheter – 30 september 1874, sida 2

Öfverjägmästaren såg efter henne med bjertlig beundran. — Jag kallar henne: lilla hexan, yttrade han derefter, vändande sig till Manfred, emedan jag icke kan tåla det franska namn, som man har gifvit henne. Min svägerska, som icke kunde förlåta ödet, att hon sjeif blifvit nödgad att bära det plebejiska namnet: Augusta, ville åtminstone hugna sin dotter med ett förnämligare, och min bror rättade sig efter denna önskan, likasom han nöjde eig med allt hvad hans afgud gjorde. Blott ett kunde hon trots all möda icke förmå honom till, och det var att kalla henne Augusle. Så långt hade hon visserligen hommit med honom, att han icke mera ropale Gustchen ti!l henne; men Auguste kom aldrig öfver hans läppar — i detta enda afseende lyckats det henne ej att göra en narr af honom. På samma sätt blef det med mig i fråga om deras lilla dotter, när hon började utveckla sig till ett klokt, stilla, känsligt barn, om hvilket egentligen ingen annan än jag tog notis. Det fanns intet spår af en pretentiös Hermance hos den blyga varelsen, som endast då vågade smeka sin mor, när denna ännu ej gjort toilett. Då hittade jag på att kalla henne lilla hexan, och det fortfar jag med ännu i dag. Hon är också en liten hexa, det skall ni snart erfara. Den som kommer henne närmare — hvilket icke går så lätt — och får lära yerkligt känna