Dagens Nyheter – 29 september 1874, sida 2

-—-— VV — Tviflar ni derpå? Hon blickade helt gladt på honom. — Nej svarade hon utan tvekan, den som ni aktar säger ni också sanningen — jag tror det, tillade bon likasom för att urskulda sig. Han märkte med förtjusning buru hon blef allt mindre blyg för honom och sade sitt bjertas tankar utån fruktan. — Ar ej Au... — han tänkte säga Augusta, men han ändrade sig hastigt — är ej er fru mor mycket glad öfver er vackra: talang? frågade han, i det Kan bytte om plats, för att kunnå sö henne i ansigtet. — Mamma skullö föredraga, att jag vore musikalisk... . Och nedslagen tillade hon: — Jag hade tyvärr icke de ringasta anlag för musiken och var en riktig stackare på pianot. Då gaf jag denna kovst som aldrig velat veta af mig, på båten och egoade mig i stället åt målarekonsten. Var mitt öra klönt, så hade jag eå mycket bättre öga. — Ja, ja, skogsdrottningens gyllene ögon, mumlade han. I golskenet antogo de bruna pupillerna en gyllene färg. — Huru sade ni, herr von Wildenhausen? frågade hon oskyldigt. — Åh! jag menade bara, att för målning är ett godt öga framför allt beböfligt svarade han, i det ban hastigt fann sig.