Dagens Nyheter – 26 september 1874, sida 2

omständighet bort förledas till den visade misskundsamheten. N. D. A. har dock aldrig klandrat, att hr W. icke uppträdt såsom åklagare af nämda brott, utan endast ansett det vara i sin ordning, att Stockholms enskilda bank gifvit de öfriga bankerna, sina kamrater, en liten vink om att med någon noggrannhet aktgifva å beskaffenheten af de papper, som till dem inlemnades af Kullman.4) Detta är hela den beskyllning N. D. A. riktat mot hr W. och för hvilken han med sådan vrede anfaller undertecknad. N. D. A. har således klandrat hr W. endast derför, att han afvetat Kullmans förfalskning, utan att hafva gifvit de öfriga bankerna någon notis derom, och hr W. väsnas häröfver icke genom att rentvå sig från misstanken för vetskap om förfalskningen, utan genom att söka göra troligt, att han underlåtit anklaga Kullman, emedan han saknade alla bevis; men N. D. A. har — jag upprepar det — ju aldrig klandrat hr W, derför, att han icke befordrade Kullman till straff, utan derför att han icke gaf de andra bankerna en vink om att noga aktgifva på beskaffenheten af de papper, på hvilka Kullman försökte skaffa sig penningar, och dertill fordras icke någon juridisk bevisning. Att man om saken är moraliskt öfvertygad borde härvid göra tillfyllest. Hr W. söker visserligen rentvå sig genom den upplygning, att han under tre och ett halft års tid icke gjort någon hemlighet aff att han ansåg Kullman vara oförtjent af all kredit; men emellertid har hemligheten likväl blifvit så pass bevarad, att Kullman, såsom man vet, förblifvit oförhindrad att bedraga andra banker på åtskilliga tiotusental kronor. För att till slut visa hr W:s sätt att gå till väga i en offentlig polemik om en fråga, som förtjenar hela affärsverldens uppmärksamhet, vill jag endast anföra följande. Då N. D. A. i sitt nummer för den 7 d:s införde br W:s artikel, förklarade tidningen, att denna artikel meddelades med uteslutande af den sista: till saken icke hörande strofen. Hr W. accepterar genast detta och förklarar helt ogeneradt i Dagens Nyheter att det icke var meningen att få densamma — den uteslutna strofen — i N. D. A. intagen, utan att han blott vill begagna tillfället att afgifva en vänlig erinran till utgifvaren af N. D. A., att han icke var rätte mannen att sätta sig till doms, hvarken öfver andras affärsverksamhet eller ännu mindre öfver nationens gedlighetskänsla. Huru pass detta varit hr W:s mening, torde framgå af de ord, med hvilka hans skrifvelse, inclusive den af N. D. A. uteslutna strofen, slutar, nemligen att han anhåller aldra ödmjukast om plats i vår ärade tidning för detta öppna bref. Således, hr W. anhåller att få bela sitt bref i tidningen infördt, men hans mening är att en punkt skall derur uteslutas, ehuru han ej uppgifver hvilken. Ett af de tu alternativen ligger då nära till hands att antaga, antingen att hr W., då han skref sin första epistel, icke rätt visste hvadhan menade, eller ock att han af en eller annan anledning i sin andra skrifvelse är rätt glad att slippa kännas vid sin förra mening. Hvilket af dessa antaganden kommer sanningen närmast, är naturligtvis endast hr W. kompetent att afgöra, men sjeifva sakförhållandet har jag velat framlägga för den allmänhet, som tills vidare är domare oss emellan. Stockholm i september 1874. K. A. Lindström. i sin ifver att vältra skulden på sin motståndare, nödgats försaka icke allenast att rådfråga någon som egde juridiska kunskaper, utan jemväl sitt eget rätt betydande förråd af vanlig slutkonst. Om A säger inför hela verlden : jag har icke skrifvit den förbindelsen, och B säger till domaren att C har skrifvit ifrågavarande förbindelse, men domaren efter undersökning och pröfning finner B:s uppgift vara en falsk angifvelse, skall domsren då döma A för en falsk angifvelse, som han aldrig låtit komma sig till last? Detta är helt enkelt hr Lindströms påstående, och derur framgår att hr L. icke har den fråga klar för sig sjelf, hvilken han så ifrigt söker förklara, på sitt vis, inför allmänheten. 1) Hur vet hr L. att hr W. icke gifvit de andra bankinrättningarne någon vink? Det finnes bankinrättningar, som tillkommit senare än 1870. För öfrigt torde det vara nog sagdt, då man icke gör någon hemlig: het af att man anser en person vara oförtjent af all kredit. Längre kan ingen gå, såvida man icke vill uppträda som anklagare, ocu hr W. har anfört giltiga skäl, hvarör han icke ansett sig kunna anklaga Kullman, då han var i saknad af all bevisning. 3) Vi kunna icke yttra oss i denna fråga, då hr L. tydligen endast delvis och ofullständigt anfört hvad sista punkten i hr W:s skrifvelse innehöll. Oss synes att hr L. hade bort intaga densamma i sin helheti sin egen tidning, ty att nu i egen och andres tidningar beklaga sig öfver, att man blifvit illa behandlad af en vedersakare, utan att låta komma till allmänhetens kännedom hvad denne vedersakare skrifvit, det tyder på att man försvarar en sjuk sak, som ej skulle tåla en rättfram och klar belysning. Vi äro naturligtvis i många stycken af olika tankar med den byråkratiska tidningen N. D. A., men det skall icke hindra oss afgitva den öppna förklaring, att man i N. D. A. fått läsa många tänkvärda och förtjenstfalla uppsatser i åtskilliga ämnen, men dit torde icke kunna räknas utgifvarens anlopp mot hr W. för hvad denne både gjort och icke gjort. Det är nu en känd sak att en antagonism under många år egt rum mellan dessa två personer och på någon varaktig fred kan man väl icke hoppas; men nog skulle meningsbrytningarne få för den läsande allmänheten ett större intresse, om man icke förifrade sig, utan sökte skaffa sig säkrare underrättelser innan man på viss person eller institution tillämpade otroliga rykten. Red. af D. N. Bättre sent än aldrig. En man vid namn Flemingham från England ingick härAmdanman ältanealan mad an frälran Hamrriot AA Mm MA LJ ed mo kom ms 4 mA Ao Ka sn mA lb tr Mr he AL RR MAD hä så Brr VY dd D M kh AA, vd kl AA HH mm Mm MA