Dagens Nyheter – 26 september 1874, sida 2

Meddelanden från allmänheten, Till red. af Dagens Nyheter. Då Ni funnit lämpligt att meddela edra läsare en öfversigt af skriftvexlingen mellan hr A. 0. Wallenberg och undertecknad i den riksbekanta frågan om hemlighållna förfalskningar och Ni tillika öppnat edra spalter för ett hr Wallenbergs tillmäle mot mig personligen, torde rättvisan fordra, att samma allmänhet sättes i tillfälle att äfven erhålla kännedom om hvad å andra sidan kan i saken andragas, så att ej dess dom må grunda sig endast på den ena partens tal. På grund häraf anhålles om plats i Eder tidning för följande rader: Upphofvet till striden var, att H. o. I. T. meddelat upplysning om det otroliga ryktet, att en af de bankinstitutioner, i hvilka förfalskaren Strömberg diskonterat vexlar, afvetat deras falska beskaffenhet utan att vidtaga några åtgärder att sätta förfalskaren ur ståad att fortsätta sitt förebafvande. N. D. A. uppgaf då att till dess kunskap kommit att detta otroliga rykte gällde Stockholms enskilda bank, men tidningen afgaf dock på samma gång följande förklaring: Vi veta dock ej bestämdt, om det är sannt, emedan vi sedan äfven hört en dylik misstanke riktas mot en annan bankinrättning2), och i sammanhang härmed uppgafs med visshet, att dylikt asserat i Stockholms3 enskilda bank med en annan örfalskare, Kullman, för några år sedan. Ryktet befanns emellertid osannt, hvad Strömbergska förfalskningen beträffade. En annan bank var dervid den skyldige. Detta tillkännagaf N. D. A. genast för gina läsare, men förklarade tillika, att en af anledningarne till dess och fleres antagande af Stockholms enskilda bank såsom den ryktet gällde, var den helt naturliga, att denna bank redan förut i likartadt fall förfarit på likartadt sätt. Bedömandet af sjelfva sakförhållandet var härigenom ej på minsta sätt förändradt till förmån för Stockholms enskilda bank, då det naturligtvis var likgiltigt, om förfalskaren hette Per eller Pål, eller om förfalskningen skett nu eller något år förut. Det är emellertid denna beskyllning hr W. söker gifva dementi, icke genom förklaring, att han saknade vetskap om de Kullmanska vexlarnes falska beskaffenhet, ty det kan han icke, utan endast genom påståendet, att han icke egdetillräckliga bevis till brottslingens fällande. Hr W. anmärker tillika, en passant, att väl inträffade, att den person, hvars naran förekom såsom acceptant å två Kullmans vexlar, lär ha till bankens kamrerare sagt sig icke hafva skrifvit bemälda accepter. Det är dock på detta af hr W. helt lätt vidrörda förhållande, som N. D. A. tillåtit sig fästa största vigten. Sakförhållandet är således följande: en person diskonterar vexlar i Stockholms enskilda bank. Acceptanten till dessa vexlar tillkännagifyer till samma banks kamrer itvenne personers närvaro, att hans namnteckning på dessa vexlar är falsk, men verkställande direktören fäster derå intet synnerligt afseende, emedan han saknar allbevisning på förfalskningen. Nu frågas: hur kunde bevisning saknas, då i bankens ego fanns sjelfva corpus delicti, de förfalskade vexlarne?3) För öfrigt kan hr W. icke vara så okunnig om vårt rättegån sväsende, att han icke vet, att ansvaret, om eskyllningen finnes ogrundad, för anklagelse för förfalskningsbrott under sådana förhållanden icke drabbar den bank, som för sådant brott-anklagar en person, som i banken diskonterar en vexel, utan den acceptant, som nekar sin namnteckning. Detta hade acceptanten af de Kullmanska vexlarne i trenne personers närvaro gjort, och således är det honom det juridiska ansvaret drabbat?), hvarför hr W. icke af denna 1) Vi hafva icke hört mer än en mening, och den ogillande N. D. A:s förfaringssätt, att utan vidare söka kasta skugga på Stockholms enskilda bank i en så allvarsam sak som den ifrågavarande. Den ursäkt, som skulle ligga i förklaringen, att N. D. A. dock ej vet bestämdt, om det är sant, förbättrar icke saken, ty visste N. D. A. det icke händt och sant vara, så borde det icke ens med reservation uttalas. N. D. A. uppgifver sig sedan äfven hört en dylik misstanke riktad mot en annan bankinrättning; ett ytterligare bevis att N. D. A. var, lindrigast sagdt, tveksamt om sanningsenligheten af sin egen uppgift angående Stockholms enskilda bank, då densamma nedskrefs. Hvarför kunde icke den andra bankinrättningen nämnas vid namn? Ligger icke deri någon benägenhet hos utgifvaren af N. D. A. att söka sak med hr W.? Nu bär det ej bättre till, än att N. D. A. nödgats icke återtaga, men i stället bortförklara den falska beskyllningen: att Strömbergs vexelförfalskningar skulle varit tidigare bekanta i Stockholms enskilda bank. 2) Vi publicister äro icke jurister, och det kan således vara ursäktligt att vi ijuridiska frågor kunna misstaga oss. Men man berp höfver ingen juridisk underbyggnad för att inse, att om en vexel blifvit förfalskad, så utgör icke papperslappen, sjelfva corpus delieti, någon bevisning om hvem som varit förfalskaren, dertill fordras endast sundt förnuft. Hr K. A. Lindström har ingenting anfört, som kan kallas bevis, för att Kullman skulle ha skrifvit det namn, som hr Lindströms sagesman uppsgifver sig icke ha skrifvit. Vid sådant förhållande torde hr W:s uppgift, att han saknade tillgång på juridisk bevisning, vara tillfyllestgörande såsom skäl hvarför någon rättegång ej anstäldes. N. D. A. har för öfrigt icke hvarken påstått eller antydt, att Stockholms enskilda ank skulle haft någon fördel af att låta Kullman gå ostraffad, ifall han hade förfalskat de ifrågavarande vexlarne. Alla anledningar således att antaga, att äfven om en misstanke hos hr W. uppstått, fann han det rådligast icke försöka en bevisning, som sannolikt misslyckats. ?) Detta är en fullständig missuppfattning af hr Lindström. Hen har fordrat att hr W. skulle anklaga Kullman för förfalskningsbrott, och han uppgifver na att, om så skett och anklagelsen icke kunnat bevisas, d. v. s. stannat vid hvad lagen kallar falsk angifvelse och hvarom stadgas i 16 kap. 1, mom. 2,: straffbalken, jemförd med 12 kap. 8 4 isam: ma lag, så skulle hr Lindströms sagesman, ! som fcke angifvit Kullman för någonting, utan ! blott i flera personers närvaro förneket sin : namnteckning, blifva dömd till straffarbete från och med sex månader till och med fyra ! år. Man måste bekänna att brefskrifvaren, a ne en On