Dagens Nyheter – 26 september 1874, sida 2

Den trotsiga skämdes att visa sin rörelse, hon drog sjaletten djupt ned öfver pannan ech torkade sig hemligt i ögonen. Vändande sig bort, ropade hon: — Adjö, fröken! Om ni tillåter, kommer jag upp till slottet endera dagen och ber er om råd rörande ett fint arbete. Jag skall sticka en vacker bröllopsmössa åt min mor. — Hon gick med hastiga zteg tillbaka samma väg hon kommit; man hörde henne derunder gnola på en visa; det var hernes inre tillfredsställelse som på detta sätt yttrade sig, hon var belåten med sig sjelf och derför glad. Hermance såg leende eftet henne; mon leendet försvana snart från hennes ansigte, och med ett allvarligt, drömmande uttryck gväfvade hennes blick öfver dalen vid hennes fötter. Den svala morgonvinden jiekte med hennes utslagna hår, rå att lockarne fladdrads öfver hennes ansigte. — Min Gud, så skönt! hviskade de till bälften öppnade läpparne. Hon höjde ofrivilligt sin liila hand, likagom khelsande den idylliska taflan mel:an de skogbväxta bergen. Syntes hon icke sjelf vara föen i denna åt friden helgade skog, på hvilkens blonda hufvud träden, då de sakta eusade läto sina kiera doggdroppar falla Båsom blixtrande perlor? — Hon kar skogsdrottningens gyllene ögon!