Dagens Nyheter – 26 september 1874, sida 2

Manfred uttalade orden helt sakta för sig sjelf; knappt mindes han, hvar han bade läst dem, men det föreföll honom, som kunde skalden icke ha tänkt på någon annan än Hermance. Hennes häst, geom under tiden haft den behagliga sysselsättningen att beta det friska gräset, appgaf plötsligen en glad gnäggning — den unga flickan spratt till, likasom hade hon blifvit skrämd, och atrök sig med handen öfver pannan. Smekande och klappanda djurets vackert formade halg, Bade hon derefter muntert: — Jag drömmer visst bort för mycken tid här, min gosse. Det var snällt af dig att du väckte mig. Den lilla hästen skakade sin långa mahn, likasom för att dymedelst svara sin täcka herrstarinoa; derefter gatte han sig i kort traf, sålunda förande benne ned till dalen. Maufred böjde sig fram öfver bröstvärnet på klippan och blickade efter henoe. Han såg det blonda håret fladdra för vinden, och likaså fjedern i hatten samt den gröna ridklädningen — derpå försvann hon mellan träden, och samma högtidliga tystnad som förut herrskado ånyo i skogen. Förejunken i tankar anträdde hen hemvägen — nej, denna flicka var alltför god för en intetsägande, ytlig menniska, sådan som herr von Freiendorf, hvilkens enda för