Dagens Nyheter – 25 september 1874, sida 2

dessutom i stället för hängmatta, då hon tager sin middagslur. Alla apor äro otroligt armstarka och kunna. i följd deraf lyfta tyngder, hvilka för oss helt säkert skulle blifva alltför tunga. En babian, som doktor Brehm egde, var så stark i armen, att han, efter att flera minuter hafva hängt på densamma, dermed utan synbar ansträngning lyftade sin tjocka och tunga kropp rätt upp i höjden. Lika lätt och ledigt som aporna hoppa i träden, nästan lika tungt och ovigt röra de sig, åtminstone en del arter, på marken. De nätta markattorna och de viga kloaporna göra dock, i allmänhet taget, härifrån ett: undantag; men redan babianerna hafva i sin gång något osäkert och raglande, och de egentliga trädapornas gång gör knappt skäl för namnet. Dessa stödja sig under gåendet på de inböjda knogarna af framhandens fingrar och föra kroppen framåt, så att de bakre händerna komma att stå emellan de främre. Dervid blifva dessa senare samtidigt upplyftade. Många apor gå väl stundom också en kortare sträcka på bakbenen ensamt, men en upprätt gång i egentlig mening eller såsom menniskan hafva de dock icke, och då de icke längre med ärmarna kunna uppehålla jemvigten, nedfalla de åter på alla fyra. Vid hastigare lopp eller då de ämna sig i strid med hvarandra, gå de beständigt på alla fyra fötterna. Några med hvarandra befryndade arter af denna ordning simma förträffligt, då så påfordras, andra åter gå genast till bottnen, om de falla i vattnet. Till de förra höra mäarkattorna, till de senare babianerna och bölaporna. De icke simkunniga aporna sky derför också vatthet i hög grad. Man har en gång funnit en nästan alldeles uthungrad familj af bölapor i ett träd, hvars fot genom öfversvämning blifvit satt under vatten. Dessa apor hade nemligen icke vågat försöknt att genom simning begifva sig af till andra knappt sextio steg aflägsna träd. (Forts.) a TA jr 2 Ar AE a ir al a a