Dagens Nyheter – 25 september 1874, sida 2

högt upp på högfjellen och fördraga derstädes en större grad af kyla, än man skulle kunna förmoda. Nästan alla andra apor äro högst känsliga för kyla och utbrista i klagan, så snart de erfara densammas verkningar. Brist på tillräcklig och varaktig värme är just också en af hufvudorsakerna, hvarför hos oss endast en kortare tid kunna utärda. Hvyarje verldsdel har sina egna ap-arter. Astfen och Afrika ega dock några gemensamt, hvilket naturligtvis lätt låter förklara sig af dessa båda verldsdelars inbördes läge. I Europa förekommer blott en art och denna är till och med inskränkt endast till en enda flock eller hjord, gom lefver på Gibraltars klippor i skydd af denna fästnings besättning. Det är likväl mer än sannolikt, att stamfäderna till dessa apor urspruögligen blifvit införda från det närbelägna Afrika. Gibraltar är föröfrigt icke den nordligaste ort, som bebos af apor; ty den japanesiska apan går ännu högre upp mot norden, mår hända ända till den 37:de nordliga breddgraden. Mot söder gå dessa djur till ungefär den 35:te sydliga breddgraden, hvilket dock är förhållandet endast i gamla verlden; i nya verlden sträcker sig deras område blott från den 28:de nordliga breddgraden till den 29:de sydliga. De flesta apor uppehålla sig i skogarne; blott ett mindre antal lefveri klippiga bergstrakter. Deras kroppsbyggnad antyder att de liksom blifvit danade för att klättra, och träden äro äfven deras käraste uppehållsställen. Den äkta bergsapan gör dock härifrån ett undantag. Hon klättar nemligen ganska oskickligt i träden och bestiger dem derför endast när nöden någon gång tvingar henne dertill. Aporna äro onekligen de lifligaste och rörligaste bland alla däggdjur. Så länge de äro ute på skaffning, som man säger, hålla de sig intet ögonblick stilla, och denta deras rastlösa verksamhet betingas äfven utaf mångfalden af deras födoämnen. De äro nemligen fullkomliga allätare. Frukter, 1ökar, rötter, allehanda slags frön, nötter, knoppar, blad och saftiga växtstjelkar utgöra det hufvudsakligaste vid deras måltider; men insekter blifva icke heller för-smådda, och fågelägg, späda fågelungar 0. 8. Vv. äro för dem riktiga läckerbitar. Således hafva de alltid något att beskåda, att gripa tag uti eller afplocka, att lukta eller smaka på att förtära eller bortkasta. De äro säreles rädda om gina läckerheter, så att till och med den väldiga elefanten icke en gång går säker för ett kok stryk, ifall han år nog närgången att vilja kalasa vid deras taffel, och denna är hela vida skogen. Om eganderätt hafva de alltid ganska klena begrepp, hvarför också araberna i Ost-Sudan -pläga hafva til ordspråk: Vi så, men aporna skörda. Fält och trädgårdar äro för aporna särdeles angenäma platser, och der,anställa ; ofta derstädes stora och omfattande ödeläggelser, emedan hvarje apa, när hon kommer åt, förstör många gånger mer än hon förmår att fört ra. Af denna anledning kunna de endast fördragas af den fromme och vidskeplige hinduen; för hvarje annan menniska blifva de högst förhatliga. Emot dem hjelper hvarken lås eller rigel, hvarken inhägnad eller mur, De öppna låset och öfverstiga muren, och hvad de ej äta upp, bortföra de, till och med guld och ädla stenar. Man måste, sjelf hafva gett en aphjord, när den drager ut på rof, för att kunna fatta, huru en landtman. nästan kan gräma sig till döds öfver densämma. För den, gom icke här någonting att förlora, är helt visst beträktanåt af den under röfvartåget i hela sin liflighet framrusande truppen ett särdeles underbhållande skådespel: Alla möjliga färdigheter göra sig här gällande. De springa, hoppa klättra, leka och kunha till och medi nödfall simma. Konstgreppen uppe bland trädgreharna öfverstiga all föreställning. Endåst menniskoaporna och babianerna äro mera oviga; de. öfriga aporha äro, så att säga, fulländade lindansare. Språng på 20 till 30 fot äro för dem en vanlig Iek. Från toppen af ett träd hoppa de ledigt ända till 30 fot hed till en gren, nedböja derigenom densamma ett långt stycke, och under det att grenen sedermera helt hastigt slår tillbaka, taga de ännu en kråftig ansats, sträcka ut svansen eller bakbenen såsom ett styre och störta likt en pa genom luften, så att rån nästan skulle kunna tro dem ega förmågan att flyga. . Efter att sålunda lyckligt hafva uppnått målet, bär det genast af mellan de hvassaste taggar och törnen med samma ledighet, som om de skulle vandra fram på den jemna marken. En slingerväxt är för dem en högst beqväm trappa, en trädstam en banad väg. De klättra lika skickligt framåt som baklänges, med hufvudet uppåt eller nedåt, ofvånpå en gren eller på dess undersida. Kastar man upp dem i ett träd, gripa de med ena handen tag i en qvist och hänga tålmodigt qvar till dess att grenen upphört att svänga; derpå uppklättra de på densamma och gå obehindradt vidare, liksom hade de hela tiden befubnit sig på jemna marken. Brister grenen, så fatta de i fallet er annan; skulle också icke denna hålla, så pröfva de på samma sätt en tredje, eller, i värsta fall, störta de ned till marken, och äfven det bekommer dem ingenting. Hvad de icke kunna fatta tag uti med framhanden; gripa de med den -bakre eller, såsom förhållandet är hos aporna. i nya verlden, med svansen. Denna senare kroppsdel användes af alla såsom styre, då några långa språng skola företagas, men tjenar för öfrigt till allt möjligt, vore det än erdast såsom stege åt eh efterföljande kamrat. Hos nya verldens apör utgör svansen på sätt och vis den femte — och måhända den förnärista — handen. Vid Honom hänger apan upp: Big i träden tamt vaggar och svänger efter behag; förmedelst honom hemtar hon sig föda ur remnior