Dagens Nyheter – 22 september 1874, sida 2

denna tid inträffade, helsades icke med glädje, utan snarare med bekymmerfull fruktan. Man frågade sig, hvad de stora döttrarne väl skulle säga derom. Först sedan dessa — äfven den yngsta — blifvit bortgifta, fingo föräldrarde andas fritt. Manfred ihågkom ännu lifligt, huru denne vän, sedan vagnen med den yngsta dottern och hennes brudgum rullat bort, håde slutit hustrun i sina armar med passionerad värma och utropat: Nu ändtligen få vi vara lyckliga! Wildenhausen fortfor att röra sig med allt större häftighet fram och åter, blodet begynte sjuda i hans ådror vid tanken på att han sjelf möjligen skulle råka i en dylik odräglig belägenhet, Nej, Hermance kunde icke få bo med dem under ett och samma tak, hon måste så fort sig göra läte genom ett giftermål varda skild ifrån sin mor, Den stackars Augusta, hvad han beklagade henne! Sedan hon nödgats genomlefva he!a sin ungdom vid sidan af en man, som hon icke älskade och som på intet sätt var henne värdig, blefvo henne nu i förtid plig-. ter pålagda, som voro icke mindre svåra att uppfylla. Han: ville redligt göra hvad i hans förmåga stod för att hjelpa henne att bli bördan qvitt; genom ett klokt tillvägagående måste det lyckas att bringa den envisa flickan på förnuftigare tankar. För att befrämja Augustas bästa, ville ban försöka vinna