Dagens Nyheter – 22 september 1874, sida 2

Ett och ännat frän Skånes berg trakt. (Bref till Dagens Nyheter.) q Hvad som under mitt vistande i Skåne e så litet ådragit sig min uppmärksamhet, ä I befolkningens olika ntsgondo i provinsen: olika trakter, och har det varit och är mig ett kärt och intressant studium att iakttags den omgifvande naturens inflytande på landt befolkningens såväl inre som yttre menniska Fast de äro af samma menniskoras, kan man ej gerna se större motsatser än t. ex. slättbon nere vid Malmö och Lund och skogsbon i norra Åsbo härad i Kristianstads län. Den förre är kort och undersättI sig till växten, har i allmänhet, synnerligt i trakten kring Barsebäck, korpsvart rakt hår och svarta eller bruna ögon, bredt ansigte och låg panna, och det gitves troligen ingen trakt i Skåne,-der befolkningen ej anser sig vara vida bättre utrustad på utseendets vägnar, än dessa sina mörklagda, knubbiga bröder och systrar. Denna åsigt härleder sig utan tvifvel något från den i hög grad vanställande drägt, som nu försvinner liksom alla folkdrägter, men soms för ett par tiotal år tillbaka allmänt begagnades af landtfolket på denna ort, och om hvars tillkomst den öfriga skånska befolkningen berättar följande tokroliga saga: Det var en gång en Barsebäckare, som på isen ville gå öfver Löddeköpinge å för att göra besök hos en bekant, som bodde på andra stranden. Men isen var bar och hal, bonden töll på halfva vägen och blef sittande. Då hans gumma tyckte att han blef för länge borta, begaf hon sig ut att söka sin skatt och fann honom helt lugnt sittande qvar på isen. Hvarför sitter du så, far, med ryggen vänd mothemmet? sporde gumman. Jag kom aldrig längre, mor, svarade mannen. Ja, nu är det för sent på qvällen att gå till naboen, menade mor. Ja, men så sitter jag här tills i morgon, så kanske isen bryter upp, så att jag kan segla iland, och sliter då -ej på träskorna. -Gå du hem, mor, du förkyler dig, du har ju ej mer än en kjortel på dig. God natt, far, sof som du sofver nu, sofver du ej öfver dig! sade moren och gick hem och lade sig i kakelugnsbänken. Men kölden tog till, ån bröt ej upp, och följande afton satt bonden ännu qvar på isen... Du får allt gå till naboen,:i far, mehade gumman, då hon kom till honom med morgonsupen:: Nu går jag rakt inte, ty nu är min nya, hvita vadmalsröck fastfrusen i isen; han töar väl upp igen. Gå du hem, mor, du förkyler dig, du har ju bara två kjortlar på dig, och kölden tar till. I sju nätter och sju: dagar satt bonden på isen och hvarje dag drog hans gumma ännu em kjol öfver de-andra -för att lugna -gubben; men då hon den sjunde dagen knäppte der sjunde kjolen öfver de öfriga sex, fann hon med häpnad att den understa var längst nedtill och. den öfversta längst upptill; så att alla sju kjolkanterna syntes ofvanför -hvarandra, medan alla kjollinningarna klifvit den ena öfver den andra, så att den sista. satt henne uppöfver armarne. Detta var det konstigaste, jag sett; detta måste far hem och förklara, sade gumman och fattade en yxa samt sprang ned till far, som. ännu. satt ag på isen, i afvaktan på töväder., Du år genast komma hem, far, för jag tror hin farit i alla mina-kjortlar! ropade man. Jag kanej, mör, för då skadas min långa rocks; svarade bonden. Det är väl värre med mina sju kjortlar, än med din enda rock, sade gumman vredgad och högg med yxan sin. man lös från isen, men detta skedde å de båda långa rockskörtens bekostnad. Då nu mannen kom på fötter igen; såg han på sip gumma. och fann henne så täckeliga lik en mjölsäck, att han alltid. ville se henne klädd i de sju kjortlarne, och: föratt föreviga minnet af. mannens. sju. . dagar och sju nätter på isen, prydde hon sitt korta lifstycke med två sjuor af blått siden, men att dessa kommo att sitta bakvändt på egarinDans rygg, kom-blott deraf, att de voro — bakvänat klippta. Mannen åter bar sedan, till minne af att han varit fastfrusen, den korta hvita vadmalsjackan, -hyilken, liksom qvinnans. drägt, blef antagen af hela ortens befolkning. Jag har anfört sagan, som ett AR på den skånska folkhumorn, som förträffligt förstår att i bilder karakterisera sin nästas både fel och förtjenster.Ej sällan uttrycka folkets sagor en viss kännedom eller snarare aning om naturens inflytan1le på menniskans yttre itseende;:så t:: ex. säges det, putslustigt nog, att ifrågavarande slättbor få gina ögon svarta sf dammet från denna trakts rika torfmossar. Motsatsen till denna tröga, ordkarga slättbo ir, som sagdt, befolkningen: kring och på Söderåsen; temligen högväxta och magra med långa, ljuslätta ansigten, likna dessa skåingar ej så litet smålänningen, och de skulle allmänhet kunpa kallas vackra, om ej de jusa ögonen, synnerligast hos gvinnorna, ned en underlig blandning af skygghet och lierfhet blickade kring under de ljusa ögonårenj derta i förening med den något böjda ägan och de hastiga rörelserna gifra dessa jvinnor ett fågelaktigt och öroligt ätsgende, om något stör det goda intryck en främing annars erfar af den skånska skögsbong nod delsäama väsen och gladlynta höflighet. dan är i dessa trakter ingalunda ovan: vid rämlingars besök; Skärali, Odensjö samt appersbruket Klippan locka många re: ande (för att nu ej tala om hvad inytande de årliga öföingslägren på Ljung; yhed kunna utölva på befolkningens sätt); letta sånare ställe, Klippans papperi: ruk; är dock numera ej tillgängligt för mer högst få nade resande, men de som ) äro no lyckliga att rippa inöm den bvaårta orten till sjelfva pappersbruket ha dock ej Og FRA Ky St. FILER Få KJ arv: FA AN 0v mh me fra UR TA TREA ö -— 2 META rr Dy. rör