Dagens Nyheter – 17 september 1874, sida 2

-— JV, — länge den ondskefulla qvinnan var der. Att denna var en hexa, trodde för öfrigt bägge, och denna tro bidrog säkert i en icke så oväsentlig mån till att försoningen så lätt kom till stånd; tynär hon hade besegrat honom medelst trolldom, kunde ju hang synd nästan icke tillräknas honom. En sådän tro öfverensstämåde fullkomligt med tidens anda; ty då brände man förmenta hexör af den ringaste anledning och i stort attal. Magna blef dock icke brämd. Fru Ellen lade sig ut för henne, och då beslöts, att hon skulle förses med guld och penningar samt på ett färtyg sändas ut landet. På Rammegasrd blef stor glädje öfver att det var ett så godt förhållande mellan man och hustru. Faster Sofie menade, att det vär hennes råd och förmaningar gom hade burit frukt, och var riktigt stolt deröfver. Jens Spend mindes icke längre, att det någonsin varit ånnorlunda än godt och bra. Han var sjuk, såsom omtaladt är, men blef snart betydligt bättre uuder sin dotters vård och lefde sedan flere år. Samma dag, då det äkta paret återkom till Voldbjerg, gled ett skepp ur Hover-ån ut på den breda klara fjorden. Den sköna Magna var ombord på skeppet; men hennes skönhet kunde knåppast igenkännas, så förvridet var hennes ansigte af hat och harm. Hon satt på däcket med ögonen oafvändt fästade på Voldbjergs höga stenhus. Men