Dagens Nyheter – 17 september 1874, sida 2

då detta försvann ungigte, sprang bon plötsligt fram till relinger och kåstade nig öfver bords Hon sjönk ögnblickligen till bottnen och blef icke mera :nlig. Sjömännen stodo och sågo efter heng förfärade och villrådiga, men när dt omsider började söka efter den försvunna kunde hon icke imera igenfinnas. Kanske .ökte man icke heller med synnerligt nit; y genast fattades en mening angående Maas sista gerning, hvilken sedan gjorde siggallande i Bela trakten. Att den, onda qianan, efter att ha sett alla sida anslag mislyckas, hade sökt och funnit sin död i saråa vatten, der hon för längesedan trott sirival gömd — den meningen omfattades judast af högst få. Att hon hvarken var i mohrisk qvinna eller, såsom en och anng hade trott, en tatterska, utan eft helt anrrlunda beskaffadt, öfvernaturligt och ondt äsen; en. elfva eller hafsfru, derom voro. ;; flesta öfvertygade. Nu ansågs denna föjlodan vara till fullo bevisad. Var hon w hafsfru, som kommit för att; bedåra Iver ,krams bjerta, så var det ju antagligt att ha, säsom sakerna nu stodo, funnit rådligast tt återvända till sitt våta hem på hafsbotten, och lika naturligt var det att man ich fann hennes lik, ty hon kunde ju icke dunkna. Man menade äfvenledes att Hon ich hade helt och hållet glömt sin tummelplats på lendbäcken, och man fann det länge oehagligt att gå ensam på