Dagens Nyheter – 16 september 1874, sida 2

— Sakta! Sakta! — Man fär inte slå så hårdt på ett klent städ! svarade Johan med munnen full med mat. Låt mig få tid på mig, så att jag kan i lugn och ro göra reda för huru allt står till. Ha, ha, ha! — Ja, saken är nu verkligen på bästa sätt anordnad, men det tog tid att komma så långt. Jag begärde att få köpa gården afbror min; då skrattade han åt mig. Men så hotade jag med att jag ville uppsäga mina pongar, och då grät han. — Grät han verkligen? — Jo, jo, han var inte så kavat, då gom när han ville gå i borgen för mig för åtta skilling! — Så, han grät? — Åh, ban wrät då inte så farligt mycket, sade dvärgen; men han har ju nedlagt all sin kraft och förmåga på fådernegården, och då kunde det inte annat än göra honom ondt att han skulle mista den. Det gjorde också mig ondt och den gången blef bief derför icke vidare taladt om saken! — Men :sedan gaf han med sig? — Ja, sedan gaf han med gig, fast det dröjde länge. Förrän jag skulle få gården, förr skulle allt få gå under klubban, sade han. Så kom han igen i penningknipa; jag ville inte låna bonom några pengar, och så gick en tid igen. — Sålde han då gården åt dig? — Nej, det ville han ju icke; men han sålde den till Axel med vilkor att jag skulle betala den.