Dagens Nyheter – 16 september 1874, sida 2

RADEN Jå EE en sprang upp, som om en orm hade bitit henne, ty hon anade, hvem som var henne nära. — Var lugn, barn! hväste dvärgen. Jag vill dig icke ondt. — Det är ingen som vill mig mera ondt än du! svarade hon, i det hon stod framför honom med korslagda armar. Tror du inte jag vet hvad du går här och lurar på? — Nej, det vet du icke! Jag vill slå vad om att du icke vet det. Ha, ha, ha! Hon vände sig bort med en åtbörd af förakt och svarade intet. — Hvad slå vi vad om? — En kyss? skrattade kan, Hon gick några steg för att aflägsna sig; men han ropade på henne, och då hade bana röst ett bedjande vemodigt uttryck. — Jakobine, vänta och hör ett ord! Hon gtannade motvilligt, och ban fortfor: — Da tror, att jag går här för det jag vill ha dig till hustru — dig, som är så ung och vacker och söt, medan jag är så gammal, ful och vanskaplig. — Det är det du tror! Du menar att jag är fjollig? Ha, ha, ha! — Nå ja, det tror jag. — Du tror, att jag är fjollig — ha, ha, hal — Ja, kanske du har rätt. Men så fjollig är jag ändå inte. När jag var ung, kunde jag kanske.,, Men bar du lust tiil att bli min hustru? — Nej, det vet Gud, att jag inte har