Dagens Nyheter – 16 september 1874, sida 2

i Italiens norra provinser, der upplysningen är störst, men hvilka frukter den har frambragt bland annat på Sicilien skall strax visas. Fastän juryn sällan bär sig så galet åt som på ön furdinien, der den på domarens fråga om en uppbördstjensteman bedragit staten på 600 frank svarade nej, oaktadt mannen sjelf öppet och ärligt hade tillstått det inför rätten, har man dock härnere så många juryutslag af den beskaffenhet, att man icke vet, hvilka som äro de största skälmarne, förbrytarne eller de edsvurne. Att ett dylikt tillstånd är ytterst lockande för utbredande af organiserade röfvareband är lätt att inse, i synnerhet när man kan förskansa sig bakom politiskt missnöje, dyr tid, höga skatter o. 8. v. Man måste dock gilva sitt erkännande åt regeringens energiska sträfvanden, att röfverierna på sjelfva fastlandet äro inskränkta till följande ställen: östkusten af Italien från Ravenna inemot Ancona, trakten mellan Orvieto och Viterbo samt Calabrien. De två förstnämda ställena hafva auktoriteterna dock i det närmaste fått bugt med. För kort tid sedan lyckades man nemligen att skjuta röfvarhöfdingen Cappucino, bland hvars hjeltedater en af. de sista var att han dödat en man och tvungit ett postbud att till den mördades hustru medföra en afhuggen del af mannens kropp. Likaledes äro de två andra af ostkustens banditer, Toni och Grazioni, skjutna, sedan regeringen utsatt en premie af 5,000 frank för deras gripande; den första var 26 år, den andre 28. Vägen från Orvieto till Viterbo vaktas nu af militär medelst utsända patruller; man möter en för hvarje tvåhundrade steg. Trakten har aldrig haft något godt rykte, men under förra hälften af detta år tilltogo ogerningarne. Orvieto-jernbanan, hvilken sätter Rom i förbindelse med Florens öfver Siena och Orvieto, hade blifvit centralpunkten för röfverierna. Först blef en person fången, så en annan och alla måste lösköpa sig mot betydliga summor; ja, man gick så långt, att man röfvade posten,knappten half mil från staden Montefiascone. Hvad som emellertid i synnerhet bringade regeringen att gripa i med allvar var följande tilldragelse: I slutet af maj månad. reste grefve Faina från Orvieto till Viterbo tillsammans med tvenne andra personer. Under vägen blef vagnen anhållen af sju personer, som tvingade alla att stiga ur; tre blefvo dock lössläppta, endast grefven måste följa med. Han tvingades att skrifva en biljett till sin son med begäran att lemna 150,000 frank i klingande mynt på ett uppgifvet ställe. Biljetten var skrifven med lyeris och då grefvens son emottog den, kunde den knappast läsas; han ansåg det vara bedrägeri, men samlade-dock ihop penningarne för att vara beredd på allt. Innan han emellertid fick dem afsända, kom underrättelsen om grefvens mord, Röfrarne, som icke kunde läsa, hade fått i sitt hufvud, att de blifvit angifna i biljetten, och för att försäkra sig mot upptäckt föredrogo de att döda grefven på stället. De hafva emellertid blifvit gripna och invänta nu sitt väl. förtjenta straff, som säkerligen kommer att bli strängare än den dom, som rätten i Viterbo afsade den 28 maj mot 29 ogerningsmän, hvilka från 1866, dels hvar för sig, dels i förening begått öfvervåld och plundringar i trakten. Stödjande sig på juryns utslag, kunde rätten. endast ådöma några fängelse på lifstid. Återstoden dömdes till fängelse på 20 å 30 år. I Calabrien är ännu mycket öfrigt att önska i afseende på säkerheten. Den afskilda belägenheten gör här mycket till saken. Bland annat förtjenar här att omtalas: Den 23 maj anföllo tre obekanta personer en rik godsegare, signor Casano, under det han vandrade ute mn sin egendom. De tvungo honom med Jaddade pistoler att underskrifva fem vexlar, stämplade och i fullständig ordning, på ett sammanlagdt belop; af 80,000 frank. Penna och bläck hade rör rarne sjelfva med sig. ; Detta är dock intet mot tillståndet på Sicilien. Under de sista 14 åren har här förts ett ständigt krig mellan regeringens trupper och röfrarne, men det är dessvärre i allmänhet de senare, hvilka gå som segrare ur striden. Från provinsen Palermo som utgångsunkt hafva banditerna ntbredt sig öfver Pela nordoch vestkusten af ön, men under loppet af de sista månaderna hafva de trängt in i provinsen Messina, som förut varit fri från deras hemsökelser. Utanför de stora städerna är det så godt som omöjligt att färdas. Öfverallt herrskar den största fruktan. I landtkommunerna våga egarne ej efterse sina egendomar; de tillstänga sina dörrar under upprepande af böner. I. de större byarne förena de rikare bland invånarne sig till beväpnade kårer, som om nätterna draga genom gatorna för att värja lif och egendom. Detta är blott alltför nödvändigt. Huru många röfvarband, som egentligen finnas, är omöjligt att angifva då ntom da oroaniserada handen