Dagens Nyheter – 14 september 1874, sida 1

— Låt bli det: der! Och så läto de bli det. Vagnen var förspänd, och Åxel ville följa de främmande ut; men på sin fars befallning stannade han inne. Dvärgen deremot följde med; ute på gården ryckte han Jakobine i kappan och hviskade: — Var icke ledsen. Jag tycker om dig och jag har mycket pengar. Flickan slet sig lös ifrån honom och sprang upp i vagnen, som snart derefter rullade ut från gården, under det att Frands smällde med piskan så att det lät som riktiga bösskott. Ingendera af de två välvisa fäderna underrättade sina närmaste om hvad som förorsakat denna plötsliga brytning; de kände kanske med sig sjelfva, att deras tvist var af en alltför narraktig och obetydlig beskaffenhet för att vålla så mycket ondt. Derför trodde man å ömse håll, att de ej kunnat få sina penningeangelägenheter ordnade efter önskan; och ingen kunde ju heller gerna tro att de två männen, som fört sina barr tillsamnians för att de skulle fatta kärlek för hvarandra, att de, när detta mål var uppnådt, ville åtskilja det unga paret för en ren småsaks skull. Så mycket fingo dock Axel och Jakobine veta, att fåderne blifvit dödsfiender, och att barnen gjorde klokast uti att slå hvarandra ur hågen.