Dagens Nyheter – 12 september 1874, sida 2

fv — person var dem nära, förrän en hand lades på hennes hufvud och begynte smeka henneg hår. Hennes förskräckelse blef icke mindre, då hon såg att dvergen stod bredvid henne, grinande med hela ansigtet. — Var icke rädd för lille Johan! sade han. Han har gått långt — sökt mycket — gräft djupa hål i jorden — ha ha ha! — Kaffet kallnar! — Ja, det är sannt; vi skulle gå hem och dricka kaffe, sade Axel och reste sig upp. — Ja, det är väl mera att göra — ha ha ha! — Mor vill hålla examen med lilla tösen; men det är inte värdt att vara ledgen för det! Men dessa ord skrattade han Jakobine i angigtet och sökte genom åtskilliga miner och åtbörder förklara för henue sin mening. Hon vände sig ifrån honom med synbar ovilja. Då bef dvärgen helt tyst, hans panna mörknade, och han smög sig bort uppåt skogen. — Stackars farbror! gade Axel med ett vemodigt leende. Jag tror, han håller af dig. — Men jag håller icke af honom, det är både visst och sannt, svarade Jakobine. Säg mig, är han fånig? — Han anses till hälften för att vara det, men i många afseonden har han ett utmärkt godt förstånd, och framför allt har haa ett godt hjerta. Jag tror nog att du med tiden skall komma att tycka bra om honom.