Dagens Nyheter – 12 september 1874, sida 2

Hvarjehanda nyheter. Med Guds nåde. Jag har, skrifver en korrespondent till Daily News, en gång känt en kung — jag kan ej skryta med att jag har stått på förtrolig fot med mer än en. Denne var kung Orlie den 1:ste af Patagonien. Jag satt och åt middag vid hans sida hos marinmålaren Gudin i Paris, och sedan kom h. m:t och spisade afton hos mig. Det var en ytterligt tråkig ung fyr, och han talade, som så många i hans ställning pläga göra, blott om att han behöfde ett lån. Han var så nådig att han till hälften lofvade mig stora gods i Patagonien, om jag kunde hjelpa honom ur penningknipan. Jag hade tyvärr ingen kredit hos penningkarlarne, men jag följde den stackarens sednare öden med visst intresse. Efter att hafva lefvat i stor fattigdom i ett uselt logis i Paris, der han af atriotiska skäl med vrede afvisade lånetillbud af engelska penningekarlar, fick han omsider ett lån och dermed. reste han, ledsagad af några vänner nu i våras öfver till Brasilien. Der hyrde ban ettfartyg och seglade till sitt kära konungarike, utan tvifvel i eitt kungliga hjerta öfvertygad om att hans trogna undersåter skulle skocka sig omkring honsm, så snart de fingo sigte på honom. Men: olyckligtvis fick regeringen i Chili knappast nys om att han var i farvattnet, innan de sände ett örlogsfartyg, för att göra jagt på honom, och han blef uppsnappad tillika med sina pengar. Den stackars ung Orlia den l:ste blef nu lagd i bojor och inkastad i fortet Zabildo. Och som hans regering aldrig blifvit erkänd, skola säkerligen hvarken, Bismarck eller andra diplomater antaga gig honom. Menniskosjälen bör behandlag liksom en härfva trassladt silke: man måste försigtigt söka få tag på en fri ända, innan man kan börja med dessa utredande. En vis man sätter ej gerna en annan i större förbindelse, än han tror honom om att kunna vedergälla, på det han icke måtte göra sin gäldenär bankrutt på tacksamhet. Ryktet, säger Walter Scott, denna dumma slyna, önskar jag vore hängd med sin trumpet om halsen, hvilken med sina uggleskrän endast tjenar till att skrämma hederligt folk från förståndet. Stäppen, min gosse, sade en öm fader till sin son, som hade fångat en harunge, och fångan igen när han blir större! Gossen löd, och han väntar än i dag på samma hare,