Dagens Nyheter – 10 september 1874, sida 2

deremot kan i klump beskrifvas på så sätt, att äfven den enklaste bland dem är smyckad med flera konstverk och dyrbarheter än alla Stockholms kyrkor tillsammans. Sancta simplicitas! kan man således utropa om katolikerna, som i all sin enfald offra allt, och om lutheranerna, som i all sin enkelhet offra ingenting för kyrkan. Lagom är ett ord, som sällan finner sin tillämpning; för mycket och för litet skämmer allt. Ingen af Roms kyrkor saknar sin lilla historia för sin tillvaro. Få af dem hafva uppkommit rätt och slätt för en växande och kyrkosam befolknings behot, ty den både har kunnat och kan ännu länge rymmas i en tiondedel af templen. En kung har dött — kungar äro dödliga — drottningar likaså; en prins har blifvit född — prinsar födas som andra menniskor — ett fältslag har vunnits mot de otrogne — en munk har berättat ett underverk — en påfve har haft en dröm; och af hvarje sådan händelse har byggandet af en kyrka, dels för tackoffers frambärande, dels för själamessors läsande, blifvit en följd. Rörande själamessor är ofta händelsen att en rik magnat före sin död förordnar, att till en kyrka doneras så och så stort kapital för själamessors hållande en gång om dagen i flera års tid, hvarigenom hans obehagliga vistelse i skärselden skall förkortas. Som nu någon måste höra på, då dessa messor läsas, om de skola hafva önskad verkan, så testamenteras till en fattig slägting en annan summa för detta ändamål. Slägtingen i fråga uppfyller nog till em början sin skyldighet; men det blir tråkigt i längden. I alla kyrkors närhet finnes godt om gamla käringar; han ger en sådan några centesimi, och hon hör på i-stället. Huruvida testators varande, och arftagarens blifvande qval genom detta svek få någon förlängning, är troligen påfven sjelf i ovisshet om. Af Roms många kloster har jag blott -besökt två, nemligen det i förbindelse med kyrkan S:t Onofrio stående munkklostret, hvars skyddspatron Hieronymus är. I klosterkyrkan ligger Tasso begrafven, och nära intill honom den språkkunnige kardinal Mezzofanti. I trädgården, der man har en bland de bästa utsigterna öfver Rom, växa pinier, cypresser och andra sydländska trädslag, äfvensom några fragmenter af Tassos gamla ek äro synliga: Tyst och fridfull är denna klosterträdgård, och som inga jordiska bekymmer kunde trycka. eller inverka på den stora skaldens själ, så andades han här den frid han behöfde för att kunna skrifva sitt Befriade Jerusalem. I klostrets dyrbara samlingar är Madonnan af Leonardo da Vinci den förnämsta perlan. Munkarne äro vänligt och beredvilliga mot de besökande. Midt emot S:t Onofrio och ijemnhöjd med denna, men på andra sidan Tibern och staden ligger kyrkan S:t Trinita de Monti; äfven denna sammanbunden med ett kloster; men detta för det feminina könet. Vid solnedgången, hvarje afton, får man här höra nunnorna sjunga under orgelackompanjemang. Sången är tilltalande och vacker, och åhörarens öra distraheras icke af håns öga, ty de välljudande rösternas egarinnor äro icke synliga för de besökande. Sista gången jag var i Rom, var kyrkan af någon särskild anledning stängd för allmänheten. Jag ville dock gerna omigen se det rum, der mitt öra förut smekts af de herrliga tonerna. Jag ringde på klosterdörren, insläpptes och ledsagades omkring af en obeslöjad bönesyster, icke ung, men väl bibehållen och med de ädlaste anletsdrag jag någonsin skådat. Det var majestät och enkelhet på samma gång. I det mörkblå ögat bodde hälften af himmelens salighet, hälften af verldens passioner, och hennes sätt var på en gång vemodigt samt fryntligt och gladt: Min vän studenten hade tappat handskar och vantar, om han haft några sådana, och jag, somsällan fattar eld för utländska skönheter, hade bestämdt gjort mig skyldig till ett klosterrof, om jag blott hade haft någon utsigt att lyckas. Hade hon fått gifta sig ung, kunde Hon varit mor åt studenten, ocu vore hon nu å prendre, blefve han den ifrigaste och förste aspiranten på hennes hand. Detta är också icke första gången som en tjuguårig ngling förbryllats af fyratfoåriga behag. Vid utgången från klostret ville jag, som vanligt när man ringer för att vinna inträde; ge drickspenningar; men tvärtemot allmänt bruk, tog hon icke sjelf emot dem, utan hänvisade till den i närheten stående fattigbössan. Porten vände sig på sina hakar, nästa ögonblick stodo vi på gatan, men hade nog en annan dag ringt på igen, om vi varit säkra på att samma nunna öppnat för oss. Vår väg till hotellet förde öfver spanska trappan med sina zigenarflickor, hvilka för några dagar sedan voro vackra som englar; nu deremot föreföllo de-oss fula som åkerspöken. (Forts.) Minne. Kapten OC. Rosentvist, förut ere til Stora Mölla i Kellna socken i Skåne, r vid sin afflyttning från försandlingen skänkt