Dagens Nyheter – 9 september 1874, sida 2

Uv v or länge den ondskefulla qvinnan var der. Att denna var en hexa, trodde för öfrigt bägge, och debna tro bidrog sökert i en icke så oväsentlig mån till att försoningen så lätt kom till stånd; -ty när hon hade besegrat honom medelst trolldom, kunde ju hans synd nästan icke tillräknas honom. En sådan tro öfverensstämde fullkomligt med tidens anda; ty då brände man förmenta hexor af den ringaste anledning och i stort antal. Ma na blef dock icke bränd. Fru Ellen Jale sig ut för henne, och då beslöts. att hon skulle förses med guld och penningar samt på ett fartyg sändas ur landet. På Rammegaard blef stor glädje öfver att det var ett så godt förhållande melian man och hustru. Faster Sofie menadöa, att det var hennes råd och förmaningar som hade burit frukt, och var riktigt stolt deröfver. Jens Spend mindes icke längre, att det någonsin varit annorlunda än godt och bra. Han var sjuk, såsom omtaladt är, men blef snart betydligt bättre under sin dotters vård och lefde sedan under flere år. Samma dag, då det äkta paret återkom till Voldbjerg, gled ett skepp ur Hover-ån ut på den breda klara fjorden. Den sköna Magna var ombord på skeppet; men hennes skönhet kunde knappast igenkännas, så förvridet var hennes ansigte af hat och harm. Hon satt på däcket med ögonen oafvändt fästade på Voldbjergs höga stenhus. Men