Dagens Nyheter – 9 september 1874, sida 2

-— 51 då detta försvann ur sigte, sprang hon plötsligt fram till relingen och kastade sig öfverbord. Hon sjönk ögonblickligen till bottnen och blef icke mera synlig. Sjömävnen stodo. och sågo efter henne, förfärade och villrådiga; men när de omsider började röka efter den försvunna, kunde hon icke mera igenfinnas. Kanske sökte man icke heiler med synnerligt nit; ty genast fattades en mening angående hennes sista gerning, hvilken seden gjordes gällande i hela trakten: Att: den onda qvinnan, efter att ha sett alla sina anslag misslyckas, hade sökt och funnit sin död i samma vatten, der hon för längesedan trott sin rival gömd — den meningen blef omfattad endast af högst fä. Att hon. hvarken var en mobrisk qvinna eller, såsom en och annan hade trott, en tatterska, utan ett helt änvorlunda beskaffadt, öfyernaturligt och ondt väsen, en elfva eller hafsfru, derom voro de flesta öfvertygade. Nu ansågs denna förmodan vara till fullo bevisad. Var hon en hafsfru, som kommit för att bedåra Iver Skrams hjerta, Bå var det ju antagligt, att hon, såsom sakerna nu stodo funnit rådligast att återvända till Bitt våta hem på hafsbottnen, och lika naturligt var det, att man icke fann hennes lik; ty hon kunde ju. icke drunkna. Man menade äfvenledes, att hon icke hade helt och hållet glömt sin tummelplats på landbacken, och män fann det länge obehegligt att gå ensam på